Lucka 2 – Joakim Jardenberg

Posted on 2 december, 2013 av

2


Lucka 2 i #skolvårens julkalender är skriven av Joakim Jardenberg, som idag också tillträder ett helt nytt jobb som internetchef i Helsingborgs stad. Vi gratulerar Joakim och önskar honom all lycka till. Vi ser med spänning fram emot vad du skall göra av detta.😀

Hösten 1993 och våren 1994 arbetade jag som lärare. Jag utbildade arbetslösa arkitekter, bibliotekarier och andra med traditionell akademisk bakgrund. Företaget jag jobbade för hade en vision om att eleverna skulle bli mer attraktiva på arbetsmarknaden genom att de fick lära sig den nya tekniken. Kurserna hette sådant som Ny Medieteknik och Ny Informationsteknik – och det fungerade alldeles lysande. De blev  stjärnor på att skapa databaser, att göra enklare bildbearbetning, skapa snygga original för tryck på papper och att hålla presentationer. Vi adderade teknik på toppen av deras existerande kunskaper och en helt ny värld öppnade sig för dem. Alla, i stort sett utan undantag, fick jobb efteråt. Några har jag fortfarande kontakt med. Det har gått bra för dem.

Vid den här tiden började internet låta talas om sig. Men det var fortfarande väldigt tidigt. Internet blev inte utsett till ”årets julklapp” förrän 1996 (och det var ändå tidigt, med en ganska rejäl flopp som resultat). Även internationellt var internet litet, när 1993 blev 1994 fanns det fortfarande bara 623 allmänt kända websajter https://en.wikipedia.org/wiki/List_of_websites_founded_before_1995 i världen. Och jag hade koll på alla.

Så kunde det nämligen vara på den tiden. Jag kunde stå där som lärare i klassrummet och vara helt trygg i att jag visste allt som fanns att veta i mitt ämne, eller i alla fall att jag med bred marginal visste mer än mina elever. Platsen i rummet, berättigandet, min roll, kunde bygga på den auktoritet som följer med att veta mest. En modell som den traditionella skolan, med få undantag i historien, byggt hela sin struktur på.

Men så hände något, som jag brukar beskriva som mitt ”defining moment”. Ett särskilt ögonblick, kristallklart än idag. Jag kan på allvar hävda att det känns som om det var igår.

En av mina elever kallade fram mig till skärmen och sa: ”Jocke, har du sett den här sajten?”. Den här eleven hade hittat till Justin Hall (googla), innan jag hunnit uppmärksamma sajten. Jag hade aldrig sett den förr. Den var förvisso bara någon dag gammal, det här var i början av februari 1994, men ändå. Eleven framför mig hade definitivt ett kunskapsövertag. Maktbalansen var rubbad. Och jag behövde förhålla mig. Jag bestämde mig – där och då – för att alltid vara lika mycket elev som lärare.

Från det ögonblicket har det stått klart för mig att i ett samhälle med mer eller mindre obegränsad tillgång till information är det omöjligt att bygga framgång på gamla slitna fraser som ”kunskap är makt”. Istället tror jag på omvänt mentorskap, på att vi alla lär av varandra. Att min roll i klassrummet, både innan och efter min upplevelse, egentligen byggde på min förmåga att facilitera lärandet. Att vi tillsammans lär oss att lära. Och att det inte längre är en tanke som vi kan välja till eller välja bort – vi måste inse att vi aldrig är färdiga, aldrig fullärda.

Eller så här, de elever som börjar skolan i år kan saker som läraren inte kan. Garanterat. Vi kan till och med vara säkra på att de kan saker som inte eleverna som började året innan kan. För det går fort idag. Till exempel har Statens medieråd slagit fast att så sent som 2010 använde bara 12 % av 15-åringarna mobilen för att koppla upp sig mot internet. Nu gör 94 % det. Alltså, från i praktiken ingen till nästan alla, på två år. 71% av svenska tjejer mellan 12-15 år finns på instagram, kan vi lära av rapporten ”Svenskarna och internet”. Och så där fortsätter det.

Utvecklingen har aldrig gått som fort som den gör nu. Men det kommer att gå ännu fortare imorgon. Skolan kan inte bromsa, däremot kan skolan dra nytta av det. Vi har en fantastisk möjlighet att vända på hela utbildningsbegreppet och återvända till den sokratiska dialogen. Vi behöver bara skrota drömmen om kunskapssamhället, och gå rakt på visionen om det lärande samhället istället.

Och vet du vad? Det är faktiskt mycket, mycket roligare att vara både elev och lärare på samma gång. Testa.

Läs jardenberg.se och följ Joakim på Twitter via @jocke.

Läs Joakims inlägg om mentorskapets eviga lärande och se hans TEDx där han berättar om upplevelsen som skildras ovan: