Låt alla blommor blomma!

Posted on 21 november, 2013 av

5


Den svenska grundskolan kan bli världens bästa skola.

Utgångspunkt
Efter att under cirka fyrtio år ha varit verksam i och nära skolans värld tycker jag mig kunna urskilja två faktorer som har avgörande inflytande på lärares sätt att forma undervisningen.

Den första faktorn är vad som enligt gällande konsensus betraktas som god undervisning. Detta påverkar de flesta lärares sätt att arbeta, läraren vill göra bra ifrån sig och bli betraktad som en duktig pedagog.

Den andra faktorn är de ofrånkomliga kommenderingarna: mål, kunskapskrav, test, prov och betyg. Ingen lärare kommer undan dessa förelägganden. De utgör samhällets oeftergivliga krav på skolan och undervisningen.

Mycket av sådant som annars i skoldebatten ofta framhålls som styrande eller inflytelserikt kan nog i stort sett lämnas därhän: Hundratals sidor läroplan har ringa betydelse. Styrande läromedel negligeras. Skolans organisation, skolledning, budget, lokala politiker och nämnder har oftast också mycket begränsad påverkan på undervisningen i skolan.

Lärare är kloka. De vet att organisationer förändras, läroplaner revideras, pengar kommer och går, politiker likaså.

Läraren har ett långsiktigt arbete att utföra. Hon/han ska tillsammans med eleverna skapa förutsättningar för det framtida (goda!) samhället. Och i det arbetet kan man inte ta särskilt stor hänsyn till politiskt käbbel, modenycker, ekonomisk konjunktur, utanförstående förståsigpåare etc.

Vägen till framgång
Vad ska vi då odla? Jo, den goda undervisningen, i alla dess former och skepnader! Genom en konstruktiv debatt kring pedagogik, metodik och ämnesdidaktik. Vi ska ständigt vara på jakt efter drivkrafter som kan bidra till att utveckla och förbättra skolan och undervisningen. 

I görligaste mån ska vi också försöka begränsa och helst eliminera test, prov och betyg. De är alltid orättvisa och pekar oftast bakåt istället för framåt. Studier i USA visar att 80 % av lärares bedömningar görs enbart i syfte att få underlag för betyg (Christian Lundahl, Karlstads universitet).

Bakgrund till den skola vi har idag 
1919 fick Sverige en modern och elevnära undervisningsplan för landets folkskolor. Den var inspirerad av Ellen Key och satte eleven och elevens lärande i centrum samtidigt som den visade vägen ut i samhället och näringslivet. Framsynt och inspirerande!

Under tiden som undervisningsplanen 1919 utarbetades pågick det första världskriget och efter krigsslutet följde ekonomisk depressionen. Knappt ett decennium senare utbröt, som bekant, andra världskriget, och därefter det kalla kriget. Intentionerna i 1919 års undervisningsplan gavs inte möjlighet att slå rot. Skolutvecklingen gick i stå redan under 20- talet och fastnade under flera decennier framöver i föråldrade, traditionella och auktoritära mönster.

Efter andra världskriget förbättrades visserligen likvärdigheten, i och med införandet av enhetsskolan och senare grundskolan. Men undervisningen satt fortfarande fast i metoder från 1800-talet.

Så småningom vågade vi oss på att pröva ny pedagogik. Med ambitionen att bygga en gemensam grundskola för alla infördes läroplanen Lgr 62. Det övergripande målet skulle nås med en undervisning som präglades av individualisering i kombination med grupparbete. Grupparbete blev därför under slutet av 60-talet ett dominerande inslag i grundskolans undervisning.

Den politiska viljan att ytterligare styra undervisningens utformning ökade. Och från USA hämtade man undervisningsteknologin och Blooms taxonomi. Lgr 62 ersattes av den totalstyrande läroplanen Lgr 69, som med alla sina supplement omfattade ungefär en hyllmeter. Kursplaner med karaktär av ”bruksanvisningar” med hierarkiskt ordnade huvudmål och mängder av underordnade delmål infördes.

Men reaktionen mot den kommenderande Lgr 69 blev enorm! Och opinionen vände snabbt till fördel för en annan ytterlighet, nämligen den så kallade dialogpedagogiken, inspirerad av Paulo Freire. Och detta resulterade i väldigt mycket flum. Lärarens roll reducerades till passiv, lyssnande handledare. Massiv kritik infann sig framför allt från fackpedagoger men även från skoljournalister, som i dagspressen ideligen rapporterade om flummig undervisning och skolans förfall.

Med läroplanen Lgr 80 ville man presentera en mer nyanserad syn på undervisningen. Man kastade ut undervisningsteknologin och låt-gå-pedagogiken, och balanserade opinionerna genom att plädera för elevaktiva arbetssätt.

De stora svängningarna i synen på pedagogik och metodik under 1970-talet resulterade i en fruktbar och livlig debatt. Och inte minst i massor av intressanta och stimulerande utvecklingsprojekt. Lärarna kände sig fria och arbetsglädjen var enormt stor. De ville pröva, utveckla och förändra. I varenda skola!

Men en besvärlig snubbeltråd hade lagts ut. Staten tog under den här perioden ett allt fastare grepp om skolan och undervisningen. Kommunen var fortfarande huvudman, men staten lagstiftade och reglerade det mesta. (Ett vanligt missförstånd är att staten under en period skulle ha varit huvudman för skolan, så var aldrig fallet.) Den statliga Skolöverstyrelsen (SÖ) tog ledningen och länsskolnämnderna blev dess hantlangare. SÖ agerade i många lägen väldigt auktoritärt och t ex bestämde man helt sonika att alla barn i Sverige skulle lära sig en och samma skrivstil, en eländig sådan, där vissa bokstäver inte naturligt kunde bindas samman. SÖ tvingade också alla skolor och lärare att praktisera den från USA importerade mängdläran i ämnet matematik (Hej Matematik!). Det gick som bekant helt åt pipan. Staten styrde också via länsskolnämnderna praktiskt taget all fortbildning av lärarna, oavsett individernas behov. Kommendering!

Med hänvisning till de erfarenheter vi gjort (se ovan) finner jag det mycket märkligt att flera ledande politiker och skoldebattörer idag propagerar för ett förstatligande av skolan. Nej tack, säger jag!

När Skolöverstyrelsen och länsskolnämnderna sedan monterades ned år 1991, och huvudmannen kommunen återfick den egentliga makten att styra över skolan (den s.k. kommunaliseringen), drabbades Sverige dessvärre av ekonomiska svårigheter. Nedskärning efter nedskärning gjordes i skolornas budgetar och anslagen till nästan allt minskades.

Några år senare fick vi en ny läroplan, Lpo 94. Den gick i Lgr 80:s fotspår men stadgade upp och förtydligade. Kvar som pedagogisk huvudlinje fanns det elevaktiva arbetssättet.

Men det skulle komma mera snubbeltråd. Politikerna (inte någon direkt utpekad, utan de flesta) krävde bättre resultat. Och vägen dit handlade om mera pluggskola, stramare tyglar och mer traditionell pedagogik. Tillbaka till 1800-talet!

Debatten om skolan och undervisningen fastnade i ett katederspår. Fackpedagogerna och lärarna tystnade. Okunniga politiker tog kommandot. Man hängde ut så mycket elände och negativt kring skola och undervisning att det blev tyst bland de yrkesverksamma. Lärarna fick finna sig i att ta skiten. De hade allt och alla emot sig.

Nu kommer vändningen!
Så en dag i början av 2010-talet hände det. Skolan digitaliserades! 

Datorerna gjorde sitt intåg i de svenska skolorna för några år sedan, och i skrivande stund är vi på väg att nå målet: 1-1, d v s varje elev ska ha tillgång till egen dator. Kanske inte revolution men en snabbt accelererande evolution.

För lärarnas fortbildning och kompetensutveckling har digitaliseringen av skolan betytt enormt mycket. Den svenska lärarkåren har nog aldrig tidigare haft tillgång till så mycket kvalificerad fortbildning som idag. Trots nedskärningar och blygsamma anslag. Det kollegiala lärandet har tagit fart. Mängder av informella grupper har bildats. De flesta bedriver sin verksamhet på nätet, ofta på Facebook och Twitter men även på egna hemsidor. Man delar med sig av lektionstips, rekommenderar litteratur, lägger ut egenproducerade filmer och ljudfiler samt diskuterar allt från skolorganisation till ämnesdidaktiska spörsmål.

Och lärarna och pedagogerna har tagit ledningen i debatten om den framtida skolan! Politiker och förståsigpåare fortsätter att hojta men nu är det erfarna lärare som går i fronten och driver debatten. En efterlängtad vändning!

Men allt blir inte perfekt genast. Tekniken krånglar, ovana lärare har ibland svårt att hänga med, elever ”missbrukar” datorn. Och det finns alldeles för lite läromedel att ladda ner i datorerna. Internet, Google, mejlkonton, fria lärresurser (flippade klassrum mm) och sociala medier tillför mycket, men är långt ifrån tillräckligt, som underlag för en bärkraftig undervisning.

För att kunna åstadkomma en undervisning med fungerande anpassning till elevernas mognad och intressen, gällande läroplaner, kunskapskrav, önskade arbetssätt, ämnesstrukturer och innehåll mm, behövs rikligt med lärresurser och digitala läromedel. Idag är utbudet försvinnande litet.

Endast sju promille av elevpengen på grundskolan går till läromedel och då handlar det till 90 % om analoga läromedel. Detta framstår för mig som något av en paradox. Nu finns tekniska förutsättningar för att förse eleverna med fullgoda potenta digitala läromedel i form av visualiseringar, animeringar, simuleringar etc. Och möjligheten att skapa en verkligt individanpassad undervisning har därmed infunnit sig. Men efterfrågan på digitala läromedel artikuleras inte, vilket förstås gör att producenter och förlag inte vågar satsa. Läromedelsförlagen ger visserligen ut läroböcker i e-boksformat, men potenta digitala läromedel lyser med sin frånvaro. Moment 22!

Förhoppningsvis mognar marknaden snart och då kan utgivning av potenta digitala läromedel ta fart. När detta inträffar tror jag att vi kommer att få uppleva det så omtalade paradigmskiftet! Eleven och lärandet kan sättas i centrum på riktigt, och läraren kan fokusera helt på undervisningen. Metoder och arbetssätt kan väljas och anpassas till de behov som gäller för stunden och i den givna situationen, såväl för elevgrupper som för den enskilda eleven.

Vi kommer därmed att kunna kvalitetssäkra undervisningen på sådant sätt att behoven av prov och test minimeras. Så småningom kommer kanske politikerna att också våga ta bort betygen. Läraryrket återfår sin givna status och yrket bli åter attraktivt. Och vi får världens bästa skola!

Ellen Keys ideal kan åter bli ledstjärna för den svenska skolan och alla blommor kan tillåtas blomma!

Rolf Ekelund

(C) Copyright. Filosofie magister, utbildad ämneslärare, tidigare producent på UR, redaktionschef på läromedelsförlag och läromedelsförläggare i eget förlag.

Posted in: Gästbloggare