Artikelserie ”Varför skola?”, signerat Patrik Landström

Posted on 7 oktober, 2013 av

0


Att alla människor har en inneboende lust och nyfikenhet att utforska sin omgivning, lära sig nya saker och utmana sig själva anser jag självklart. Jag tror också bestämt på skolan som en stark och central plattform när det gäller det livslånga lärandet. Jag anser alltså att vi kan lämna denna fråga därhän.

Kvarstår gör dock den ständigt återkommande och frekvent diskuterade frågan rörande hur skolan ska entusiasmera och fånga eleverna genom att skapa kunskapstörst, glädje och energi. Uppbringa en glöd som sträcker sig hela skolgången och som inte svalnar i takt med att eleverna blir äldre. Här anser jag att skolan ofta misslyckas. Vi gör ofta som vi alltid har gjort utan att i tillräcklig utsträckning reflektera över varför vi gör som vi gör eller hur det ser ut utanför skolans vägga. Vi pratar idag ofta om hållbar utveckling i olika sammanhang. Jag tycker nog att begreppet hållbart lärande har sin rättmätiga plats i samhällsdebatten.
Jag hörde en gång John Steinberg uttrycka sig i termer om att skolan endast är anpassad till 30% av våra elever, och att det egentligen är märkligt att så många klarar sig så bra som de gör. Uttalandet må vara lite väl tillspetsat men speglar ändå skolans framtida utmaning kring att nå något som skulle kunna liknas vid ett maximalt lärande. Jag samtalade häromdagen en längre stund med en av mina elever. Eleven, som går på mellanstadiet, sökte upp mig på mitt kontor för att berätta för mig om situationer i lärandet han upplever svåra och jobbiga. Han beskrev för mig i vilka situationer han trivs i skolan, när han tycker det fungerar bra och vad som ger honom kraft att arbeta. En gemensam nämnare i hans berättelse var glädje, intresse och användandet av digitala verktyg. Efter samtalet satt jag på mitt rum med en inspirerande känsla i kroppen. Det mesta kändes på något märkligt vis självklart och jag blev återigen påmind om när elever lär som bäst och hur skolan i sin optimala kostym borde fungera. Det är en häftig känsla när en elev beskriver sin upplevelse av lärandet så tydligt som i detta fall. Det ger även mig fortsatt energi att verka för skolans fortsatta utveckling.
Samma dag samtalade jag med en av mina lärare i banorna kring att det som passar majoriteten av eleverna oftast inte passar övriga 20-30%, och att vi måste sträva efter att på ett bättre sätt hitta nycklarna hos alla elever och våga utmana oss själva samt rådande strukturer. Att dessa utmaningar i praktiken skapar andra frågor av praktisk karaktär innehållande tid och resurser kommer vi inte ifrån. Många säger säkert att ambitionen är självklar men resurserna saknas att möta alla på den nivån. Så är det till viss del. De krav som åligger skolan är omfattande och upplevelsen att resurserna är otillräckliga har de flesta som arbetar inom skolan upplevt. Jag tycker dock inte att det är hela bilden. Genom ett synliggörande av lärandet kan vi nå längre. Jag ser också runt omkring mig dagligen magiska lärare som varje dag driver skolutveckling i en riktning som leder eleverna mot ett mer och mer medvetet och kvalitativt lärande. Det enda jag kräver är att vi inte fastnar i alla praktiska hinder. Gör vi det tillåter vi oss inte att tänka, och tänker vi inte är vi chanslösa i vår strävan att skapa en skola för framtiden.
Ett som jag anser häpnadsväckande fenomen är NO-undervisningen och dess tillkortakommanden. Hur kommer det sig egentligen att de naturvetenskapliga ämnena, som enligt mig borde ha alla förutsättningar att skapa en brinnande lust och engagemang, år efter år ligger på fallrepet bland de ämnen med sämst resultat? Jag skulle t.o.m kunna drista mig till att säga
– Hur är det ens möjligt?
Säg nu inte att ämnenas komplexa karaktär är anledningen. Att skapa lärandesituationer där eleverna i det närmaste vill ut och ställa sig på barrikaderna för att tex förhindra växthuseffekten borde vara måttstocken. Istället förekommer det lektioner i vårt avlånga land där Tefy-böckerna styr och de optiska bänkarnas pedagogik fortfarande sitter i väggarna.
För att eleverna ska nå så långt som möjligt måste vi låta eleverna tänka, utmana sig själva och omgivningen samt ge dem verktygen till att äga sitt eget lärande. Enligt bl.a Jan Håkansson så är det så att av allt vi undervisar i skolan så behärskar eleverna redan två tredjedelar av stoffet! När var du senast på en fortbildningsdag eller föreläsning där du konstaterade att det inte gav dig något nytt? Hur tillfreds var du med den föreläsningen? Ville du gå på en likadan dito dagen efter? Nej, tänkte väl det.
 
Något jag inte nämnt är skolans kamp kring att anpassa sin pedagogik efter den tekniska utveckling som rasar runt omkring oss. Nya (och numera redan gamla) tekniska lösningarna är en självklar del av framtidens skola. Här ser det tyvärr alldeles för olika ut. Vissa skolor har kommit långt såväl tekniskt som pedagogiskt. Andra skolor ligger alldeles för långt efter, med obefintliga resurser samt bristande kunskap och intresse bland lärarna. Jag har även hört rektorer säga
– Nu har vi köpt 300 iPads, nu får vi se vad vi ska göra med dem.
Jag anser att det krävs mer djuplodande tankar än så, från såväl ledning som lärare. Att köpa tekniken är en sak, att använda den en annan.
En nära rektorskollega uttryckte sig nyligen klokt när hon sa
”Den nya tekniken gör så att det gamla blir annorlunda”
 
Jag sammanfattar med orden
I framtidens skola där vi lär för en framtid vi inte känner till, har vi inte råd att låta det gamla vara gammalt. 
 
Patrik Landström
Rektor Linköping
@PatrikLandstrom
Posted in: Varför skola?