Nio välgörande synvändor för ett framtida skolsystem

Posted on 4 oktober, 2013 av

1


När man följer diskussionerna om utvecklingen av skolan så är det ganska tydligt att de flesta utgår från att skolans syfte, struktur, organisering, metodik och mätetal är givna.
De flesta problemformuleringar som uttalas i TV-soffor, debattartiklar, tweets och andra offentliga kommunikationskanaler utgår ifrån att man måste förbättra förutsättningarna inom rådande system, inte att själva systemet är grundorsaken till många av de upplevda problemen.
Olika intressenter har olika perspektiv och fokuserar i första hand på att föreslå lösningar på sina egna problem i det rådande systemet. Effekten blir en polariserande låsning där t o m lärare ställer sig mot lärare.
Att det är på detta sätt är inte konstigt. Har man själv vuxit upp i detta system, och som vuxen har hittat en plats i samma system, så är det svårt att ens tänka sig ett annat system.
Tyvärr så orsakar denna ”systemblindhet” en rundgång i problemformuleringarna och vardagen fylls av akuta, otestade och osynkade åtgärder för att lösa problemen.
Eftersom man inte lyckas lösa problemen inom systemet ”skolan” så börjar omvärlden lägga sig i och alla som finns i systemet utsätts för högre och högre tryck. Syndabockar börjar letas och den stora mångfalden av initiativ för att förbättra verksamheten blir allt mindre synkroniserade.
När jag i olika sammanhang påtalar behovet av att förbättra själva systemet istället för att fortsätta försöka ”laga problemen inom systemet” så möts jag ofta av en mix av oförstående och skepticism, kryddat med olika grader av försvarsmekanismer och påståenden om att jag uttrycker en vilja att riva ner det som fungerar.Därför har jag tagit mig tid att formulera ett antal ”synvändor” (Bodil Jönsons utmärkta begrepp) som jag är övertygad om att vi behöver göra för att kunna tänka bortom dagens skolsystem och därmed kunna förbättra verksamheten på riktigt.
Jag använder medvetet idrott och träning som bärande associativ begreppsmodell för att tydliggöra att kunskap och förmåga alltid hänger samman och inte är något man kan särskilja.
Jag väljer också medvetet att inte vara för konkret när det gäller hur man skulle kunna genomföra olika saker i praktiken, det är själva synvändorna jag vill tydliggöra.
Du som läser kan dock vara trygg med att det redan finns många fungerande lösningar inom många olika områden i samhället, och runt om i världen, där det jag beskriver redan fungerar.Här kommer så nio synvändor för att kunna erbjuda våra barn en utbildning i samklang med samtiden.

1. Den fasta punkten för att organisera lärandet är eleven  – inte skolan

Vi kan inte utgå från skolans behov av att lägga schema, anställa lärare och tillhandla lokaler och sedan ”stoppa in” eleverna i denna struktur.
Istället behöver vi ha eleverna som styrande utgångspunkt – vad de kan, vill och förmår – och sedan organisera lärandet kring dem. Detta betyder inte kravlöshet utan bygger istället på tydliga förväntningar om alla individers inneboende potential.
Det betyder inte heller att bara ge eleverna vad de redan vill ha, det handlar om att systematiskt erbjuda helt nya referensramar, referenspunkter och intresseområden.
Det går att skapa effektiv resurshushållning även kring denna premiss (se övriga synvändor), men då behöver man bokstavligen ha eleverna som den fasta punkten i organiseringen av lärandet och inte skolans behov.

2. Syftet med skolan är att odla bildning och förmågor – inte att inprägla samma mätbara kunskaper hos alla

Vi behöver lämna ett konformistiskt synsätt (alla ska kunna samma saker vid samma tidpunkt i sina liv, uttryckt på samma sätt) som den enda vägen till att ge alla likvärdiga förutsättningar. Vi främjar dessutom ytinlärning när vi delar upp kunskap i separata delar som portioneras ut över en eller flera terminer.  Vi behöver alltså flytta fokus från krav, kunskapsmål och teoretiska prov till att fokusera på motivation, nyfikenhet och uthållighet hos de unga individerna att utveckla sina färdigheter. Då ökar chansen att fler medborgare får en djupare bildning och en högre förmåga att hantera samhällets ökande komplexitet.

3. Synsättet för att uppmärksamma lärande är ”levels” (utmaningar att lära sig behärska) – inte labels (etiketter som urskiljer bra från dåliga)

Vi behöver hjälpa våra barn att skilja på prestation och person i själva lärprocessen.  Annars riskerar vi att göra missförstånd och misstag till något man undviker in i det sista, vilket är ett väldigt ineffektivt sätt att lära sig nya saker. Vi riskerar också att unga individer lär sig att de inte kan lära sig om de under onödigt formella former får beskedet att de inte räcker till. När man väl har fått etiketten ”sämre” så är det väldigt svårt att andra sin självbild åt ett konstruktivt håll. Tyvärr gäller samma sak om man har fått etiketten ”bättre”, då minskar benägenheten att prova nya saker där man riskerar att inte vara bland de bättre i gruppen. Även detta är ett stort hinder i lärandet.

Vi behöver istället skapa förutsättningar för elever att hitta många olika vägar i sitt lärande och att göra det naturligt att träna och prova många gånger innan man har uppnått en högre nivå av kunskap och förmåga. Vi bör bygga in återkopplingen i lärandet i själva aktiviteterna, d v s när man har klarat en utmaning så vet man att man kan. När man har tagit sig upp på en ny ”level” (begrepp från spelvärlden) så vet även lärarna att man kan. Lärarna ger inte beröm för hur snabbt man tar sig upp varje nivå utan efterfrågar hur man tänker och agerar för att kunna ta sig upp ytterligare en nivå. Med detta synsätt ökar också möjligheten att främja grupplärande när man låter elever hjälpa varandra upp på nya nivåer.

4. Själva skolstrukturen består av kunskapskällor, träningsformer och redskap – inte ämnen, lektioner och klassrum

Vi behöver lämna en konstgjord uppdelning av information, kunskap och utövande som kommer till uttryck i skolans schemalagda aktiviteter med separerade kunskapspaket. Vi behöver också låta eleverna lära sig saker i sina rätta sammanhang istället för att först försöka prägla in kunskap och förmåga i en konstgjord situation och sedan förvänta oss att eleverna använder sina nyvunna kunskaper när de sedan befinner sig i verkliga situationer utanför skolan. För att skapa en pedagogiskt effektivare skolstruktur så kan vi inspireras av former inom idrottsvärlden. Där är huvudarenan för lärandet själva planen/banan, d v s samma typ av plats som där man tävlar. På träningarna tar man in olika redskap för att träna på olika detaljer, men har hela tiden kontakt med helheten. Man testar hela tiden sina nya kunskaper och förmågor i verkliga tävlingssituationer. Filmer och egna observationer från tävlingarna används som utgångspunkt när man prioriterar vad man för tillfället behöver fokusera på i träningarna. Teoretisk kunskapsinhämtning sker parallellt och på många olika sätt. Dels genom korta föreläsningar under träningarna kopplat till de moment som man tränar på, dels genom studiebesök hos andra utövare och att idrottarna själva läser på inför träningspassen genom att titta på filmer, läsa texter och prata med andra idrottare och olika experter.

5. Resurseffektiv synkning av individer sker genom träningsgrupper, träningsläger och fokus – inte klasser, terminer och timplaner

Eftersom olika individers mognadskurvor är så olika så behöver vi lämna praxisen att gruppera ihop barn utifrån födelsedatum och sedan styra kunskapsförmedlingen utifrån konforma tidsvolymer av typen ”antal lektionstimmar” utsprida under årskurser och terminer enligt standardiserade ”en storlek passar alla”- mallar.  Vi behöver också motverka fragmenteringen som uppstår när dagarna splittras upp mellan olika närmast isolerade ämnen med svag koppling till helheter och bristande tydlighet i den upplevda relevansen av varför man ska lära sig olika saker. Vi behöver istället ge eleverna en möjlighet att verkligen koncentrera sig längre perioder på olika saker för att kunna utveckla kunskaper och förmågor inom ramen för helheter. Istället för klasser, terminer och timplaner så ansluter eleverna till träningsgrupper som lär sig och tränar tillsammans på olika träningsläger. Motorn i lärandet är att lära sig behärska olika förmågor och situationer och medlet för att kunna bli bättre är att parallellt tillägna sig fakta och utveckla både förståelse, förtrogenhet och färdigheter.

6. Lärarnas roll är att vara experter eller tränare – inte kunskapsförmedlare

Vi behöver förändra lärarrollen från att inom ett ämne vara en allmänkunnig föreläsare och samtalsledare som fyller elevernas dagar med information och aktiviteter utifrån centralt formulerade och detaljerade kunskapsmål. Istället behöver lärarna antingen utveckla sina roller till att vara verkliga experter inom olika kunskapsområden eller utveckla sina förmågor i att verkligen kunna agera som duktiga tränare. En individ kan förstås behärska båda dessa roller men det tillhör troligen ovanligheterna att dessa förmågor på ett djupare plan ryms i samma individ. Tränarna leder träningarna vid olika träningsläger medan experterna tillhandahåller djupare kunskaper när den behövs.

7. Informationskällorna kommer från verkligheten i realtid – inte via artificiella läromedel

Eftersom samhället som helhet har en högre förändringstakt än de enskilda institutionerna så behöver vi lämna idén om att effektivt och rättvisande kunna fånga verkligheten i olika specialutformade läromedel. Dessutom binder detta upp resurser som behövs till andra saker. Istället bör fokus ligga på att använda metoder och verktyg som hämtar sin information direkt från ursprungskällorna och lägga resurserna på hur man urskiljer meningsfulla mönster i all information, parallellt med att man utvecklar förmågan till en konstruktiv källkritik. Dessutom bör vi involvera eleverna i att vara delaktiga i processen att skapa bra stöd för sitt eget lärande genom olika typer av minnes- och kunskapsstöd. Eftersom mycket av den mänskliga individens lärande bygger på social interaktion så är arbetet med att skapa gemensamma gruppminnen ett väldigt bra stöd i lärandet. Inom detta område måste vi också vara mycket vakna på vad s k ”assisterande intelligenser” (Googles mission och det uttryck de föredrar framför artificiell intelligens –AI) kommer att kunna bidra till när det gäller att erbjuda realtidsinformation från olika informationskällor.

8. Organisationen består av lärande lag av lärare som är sammankopplade över geografiska avstånd – inte administrativa arbetslag placerade i samma byggnader

För att frigöra lärarnas möjligheter att utveckla och tillhandahålla effektiva utbildnings- och träningsformer så behöver skolorganisationen lämna sitt industriella arv. Vi kan inte längre basera arbetsgrupper på att de befinner sig i samma byggnader. Vi kan inte heller förlita oss på att grupperingarna fungerar stödjande och utvecklande för dess ingående individer enbart genom att vi standardiserar fördelning av arbetstider, inför standardiserade yrkestitlar, använder detaljerade instruktioner för samverkan eller genom att kräva en omfattande produktion av formella styrdokument. Istället behöver lärarna få formera sig i grupper kring sin huvudmission, att främja bildning och utveckling av förmågor hos eleverna. Modern kommunikationsteknologi underlättar nära samspel över geografiska avstånd och lärande lag av lärare kan skapas där individerna ger varandra ett mervärde och gruppens samlade kunskap och förmåga har lättare att utvecklas. Den övergripande styrningen av olika lärande lag underlättas av att fokus ligger på eleverna och deras träning och inte på att hantera variationer i lokal offentlig förvaltning.

9. Resursfördelningen bygger på bastilldelning till träningsanläggningar samt ersättning för specifika uppdrag – inte på skolpeng och kommunala budgetar

Vi behöver frigöra resurser som idag slukas av kommunal administration, statliga kontrollapparater, trögrörliga organisationer och inlåsning av kapacitet i dyra och ofta otidsenliga skolbyggnader. Vi behöver också frikoppla skolorna från de kommunala budgetarna och lämna konstruktionen med ”elevpeng” som verktyg för resurstilldelning eftersom detta koncept driver på kortsiktig planering, skapar ryckighet i resurserna och främjar ytlig paketering och marknadsföring av ”kunskapstjänster”.
Istället bör vi avdela basresurser till ett antal olika typer av ”träningsanläggningar” som har till uppgift att tillhandahålla de bästa förutsättningarna för lärarna att genomföra sina träningsläger. Lärarna använder olika träningsanläggningar utifrån vad de behöver för stunden. De olika lärande lagen får sedan riktade uppdrag att leda ett antal träningsgrupper mot djupare bildning och bättre förmåga.

Förutom träningsanläggningarna så använder de lärande lagen den pågående verksamheten i företag, föreningar och kommuner för att skapa fler träningsmöjligheter.

Jag är medveten om att det inte är lätt att göra dessa synvändor om man inte har tänkt, sätt eller provat det jag beskriver i praktiken.
Jag vet också att både strukturer och kulturer kommer att påverkas när man gör verklighet av det som beskrivs i synvändorna.
Detta är dock inga argument för mig att inte vilja delge dessa synvändor. Att försöka lösa dagens problem med gårdagens sätt att se på världen (för att göra en parafras) låter sig helt enkelt inte göras.Så, istället för att försöka skjuta hål på olika detaljer i det jag skriver ovan så kan du kanske istället bidra till att vi ska kunna se ett skolsystem bortom det vi har idag?
Jag är övertygad om att vi behöver göra många synvändor för att kunna erbjuda våra barn den start i livet som de både behöver och är värda.
Thomas de Ming
(H)Järna
20 juli 2013
Inlägget publicerades först på bloggen insiktslyftning.
Följ Thomas de Ming på Twitter @Mingligt