Artikelserie ”Varför skola?” signerat Agneta Geijer

Posted on 11 september, 2013 av

5


För mig är frågan självklar. Jag var ett barn som längtade efter att få börja skolan; lära mig läsa och tyda klockan. Jag var ett ensamt barn som i början på 60-talet, bodde med min allt för unga ensamstående mor i det då nybyggda höghusområdet Kviberg i Göteborg.

Jag hade i lägenheten på åttonde våningen, Befälsgatan 4, ägnat timmar åt att försöka förstå bokstäver och få dem att bilda ord. Men nej! Det gick inte! Jag fick ihop de två bokstäverna T och V till TV. Varför stämde de andra bokstäverna inte överens? Varför blev det inte ord av dem? Hmmmm … vad jag tänkte, funderade och grubblade!
På den tiden lärde vi oss inte att läsa i lekskolan, som ”dagis” och förskolan kallades då. Men klockan klarade jag av att lista ut. Så på pricken klockan 08.00 stod jag på plats vid skolans port med min rutiga skolväska på ryggen, dagen det var dags. Välklädd i en ljus nyinköpt poplinkappa. Vita knästrumpor. Skotsksrutig kjol och ordentliga, präktiga fotriktiga skor. Välkammad i mitt ljusa, blonda självlockiga hår. Lydig. Blyg. Söt, men mager som en sticka och med knotiga stora knän som sköt ut mitt på, var sitt av mina ben. Som på en seriefigur, lite sådär udda som jag var. Tillbakadragen och snäll. Utan förälder att hålla i handen, för det gjorde inte barn i småskolan på den tiden. Jag gick själv till skolan och gick själv hem, liksom till lekskolan.

Det tog mig tre dagar att knäcka läskoden i första klass. Var det SÅ det var!!! Det var bara första delen av bokstavens ljud som användes! Ja, men då var det ju klappat och klart. Nu kunde jag läsa! Jag var själaglad och sprang hem till mamma och berättade:
”Jag kan läsa mamma!!”
”Moooor rooor. Faarrrrrr ääärrr rrraaar.”

Det tog inte lång tid för min förvirring att träda i kraft. Jag var duktig på att läsa, skriva och rita. Men jag gjorde slarvfel i matte så det fick jag utskällning för. Jag var opraktisk, så det fick jag också bannor för. Jag var blyg och pratade för tyst så det skulle jag också av läraren, förnedras inför klassen för. Men jag längtade efter att få läsa! Jag väntade, väntade och väntade sittandes som ett ljus på stolen vid min träbänk med lock. Jag väntade på min tur att få läsa högt som de andra barnen fick göra. Det fick jag nästan aldrig, för jag kunde ju redan läsa, ansåg fröken. Jag fick också höra av vuxna: ”Det är ingen idé att köpa böcker till dig för du läser ut dem så fort.”

Jag ritade och drömde mig bort i skolan och blev kallad ”professorn” för att jag var disträ och tankspridd.

Jag hoppar trettiotre år fram i tiden, då jag fick barn sent – i elfte timmen, kan man säga. När sonen, det lilla knytet låg och skruvade sig på min mage, vars hem han just lämnat, tänkte jag som mor: ”Inget kan gå fel. Allt är som det ska vara. Jag kommer bli världens bästa mamma. Min son ska få gå i de bästa av skolor.”
Ett år tog jag på mig att leta rätt på ”rätt” skola till sonen. Det blev en välrenommerad skola i Lund.

Så kom dagen då min son fick sin första läsebok och hans mor inte kunde bärga sig: ”Aah! Du ska få lära dig läsa! Vad roligt det ska bli!”
Vad svarade sonen när jag ville öppna hans första läsebok tillsammans med honom?
Ingenting!
Han röt! Ilsk som ett bi kastade han boken i väggen som skrynklades ihop och föll ner som en piskad spindel med krokiga döda ben mot golvet.

Jag fick en chock. Tappade nästan andan. Förvirringen var nu total.
Vad hände?

Det värsta av allt: Jag blev arg. Jag FÖRSTOD inte!
Jag som i HELA mitt liv velat studera, läsa och bilda mig hade fått en son som VÄGRADE lära sig läsa. Som HATADE att läsa.
Det var som att tvingas stå på huvudet och se världen upp och ner.

Inte en bokstav gick in i min sons hjärna. Han som skapat fantastiska kreationer med tekniklego. Han som var kreativ och glad och som hade byggt färdigt sin legomodell innan jag hunnit öppna bruksanvisningen.

Nu började en ny kamp i livet. Jag hade för andra gången längtat efter att skolan skulle börja. Min sons skola. Även nu, den andra gången mörklades mina ljusa förhoppningar. Jag fick inte plugga vidare. Sonen ville inte. Han fick diagnosen dyslexi och ADHD.

Det jag inte tidigare förstått förstod jag nu, nämligen
svaret på frågan VARFÖR SKOLA?

För att vi alla LÄNGTAR efter att lära, utvecklas och leva. Vi är nyfikna av naturen.
Innan min son började skolan satt han i tre timmar i sträck för att få sina batteridrivna tekniklegogubbar och bilar att röra på sig.

Problemet är att vi vuxna är hjärntvättade. Vi TROR vi vet vad som är bäst för barnen att lära sig, för vi har LÄRT oss att ju högre betyg barnen får i den inrutade schemalagda skolan, ju bättre liv får de.

Men dagens skola korrigerar kontinuerligt barnens naturliga personlighet. Ofta i all välmening. Få lärare är medvetet elaka.

Svaret på VARFÖR skola är för att vår medfödda hunger efter att lära oss nytt aldrig dör. Vår lust att delta i kollektivet finns kvar så länge vi lever. Vi vill bidra, samarbeta, känna gemenskap, mening och hopp tillsammans med de vi lever med i det samhälle vi skapar. Alla vill känna sig värdefulla och ha en plats att fylla. En uppgift och ett ansvar.
Det är när vi av någon anledning hamnar utanför de gängse normerna och ramarna som vi förstår varför vi vill vara en del av gruppen. Men det är också på grund av vår rädsla för utanförskap som vi kan skapa konkurrens, tävlan, hierarkier och situationer med mobbning. Det hade inte funnits en plats eller ens en möjlighet att trampa ner en medmänniska ifall ALLA hade en naturlig plats att fylla. Nog ska vi ha en skola. Se vad som händer och har hänt med människor som inte fått chansen att gå i skola. Jag hade varit analfabet om jag inte erbjöds gå i obligatorisk och statligt finansierad skola.

Det är attityden till lärdom, människor och kunskap som ständigt ska ifrågasättas. Det är dags att syna och granska och analysera människors värderingar under lupp. Visst ska alla få lära sig läsa. För mig är det klart som korvspad. Det är genom ordet vi människor kommunicerar, förändrar, skapar, bygger och får kunskap och vidgar våra sinnen. Fast begåvningar ska värderas annorlunda än idag. Är en musikalisk person med absolut gehör bättre än en människa utan absolut gehör, trots att personen är mästerlig på sitt instrument? Är det överhuvudtaget musikaliteten som avgör värdet på en individ? Eller utseendet? Rösten? Ögonen? Den praktiska förmågan? Motoriken? Teknisk talang eller verbal?

Varför skola? Därför att vi människor lever i kluster och klungor och inte var för sig på öde öar. För att vi behöver hjälpas åt. Vi behöver olika yrkesgrupper och experter. Vi vill bo. Vi vill ha vård när vi är sjuka. Vi vill ha skor på fötterna och veta mer om hur saker och ting ligger till. Så – varför skola? Vi vill ha vetenskapsmän och författare. Vi vill ha människor som är duktiga på att bevara vår natur och miljö och vi vill ha människor som kan skapa skönhet, så inte alla städer blir gråsvarta av asfalt och betong.
En människa kan inte göra allt. Men alla kan göra något och alla är bättre än någon annan på någonting.
Det är väl inte så svårt att förstå varför vi behöver en skola; att vi behöver lära oss mer om oss själva, hur vi vill och ska leva och förhålla oss till varandra?
Därför ska vi ha en skola och ännu mer skola för oss alla. En glad skola; en skola där vi växer, utvecklas och expanderar och finner vår plats i livet. En skola som lär upp yrkesmän som knappt kan sluta arbeta med det, det håller på med, för att de är så engagerade och intresserade av vad de gör. Vi ska ha en skola som lär oss lösa problem. Inte endast matematiska utan också mänskliga.
Det är inte svårt att skapa en sådan skola.
Vi kan börja i morgon. Vi är inte så långt därifrån.
Vi har pengarna. Byggnaderna. Böckerna, forskningen i ryggen, materialet och pedagogerna.
Vi har kanske inte rubbat tankehindren, men inget kan stoppa oss. Egentligen. Varken i teorin eller praktiken.
Stoppa poäng- och betygshetsen och fokusera på pedagogik, utveckling och samarbete i stället för att trimma framtida optimala producenter och konsumenter som strävar efter att slå ut varandra.
Ses vi i skolan i morgon?
Jag kommer gärna!

Posted in: Uncategorized