Artikelserie del 9: Vad är kunskap? Signerat Sara Modig

Posted on 14 juli, 2013 av

0


Kunskap för utveckling och förändring

Vad är sanning? (Gustaf Fröding , 1891)

”Då frågade Pilatus: Vad är sanning?”
och eko svarade – profeten teg.
Med gåtans lösning bakom slutna läppar
till underjorden Nazarenen steg.

Men gudskelov, att professorer finnas,
för vilka sanningen är ganska klar!
De äro legio, ty de äro månge,
som skänkt den tvivelsamme romarn svar.

Dock syns mig sällsamt, att det enda sanna
så underbart kan byta form och färg.
Det, som är sanning i Berlin och Jena,
är bara dåligt skämt i Heidelberg.

Det är, som hörde jag prins Hamlet gäcka
Polonius med molnens gyckelspel:
”Mig tycks det likna si så där en vessla
– det ser mig ut att vara en kamel”
Källa: Projekt Runeberg

Som nyfiken kunskapsjunkie är det här ämnet alldeles för kul för att hålla sig borta från. I synnerhet som det dessutom är ett ämne som jag haft anledning att fundera och argumentera kring åtskilligt de senaste åren i mitt arbete med den nationella innovationsstrategin. Under de minuter som jag nu lånar din lästid vill jag först sortera lite bland kunskapsbegreppen – ett gemensamt språk underlättar en gemensam förståelse och det fortsatta samtalet – och sedan dela några tankar kring vilken kunskap som föder förändring och utveckling.

Kunskapen om kunskap är samlad inom epistemologin, läran om kunskap. Inte minst har den fördjupat sig i den sorts kunskap som handlar om att ”veta vad”. Klassisk kunskapsanalys har tre kriterier för vad som är kunskap: sanning, övertygelse och goda skäl. Att sedan epistemologin genom årtusendena har visat att dessa kriterier är ofullständiga eller otillräckliga speglar en central aspekt av kunskap – nämligen att den ständigt utvecklas och allt som oftast är lika relativ som i Gustaf Frödings reflektion i inledningen ovan. Kanske var det insikten om denna kunskapens föränderlighet och relativitet som föranledde Sokrates att säga ”Är jag vis är det för att jag vet att jag ingen kunskap har.”.

I kunskapen ryms inte bara ”veta vad”. ”Veta hur”, ”veta varför”, ”veta vem”, ”veta var” och ”veta när” är minst lika viktiga för oss människor, i allt från ”Var lade jag mina nycklar” till ”Hur uppstår livet” och ”När blir klimatförändringarna irreversibla”. De här exemplen antyder att kunskap är en grundläggande del av vår handlingskraft och för våra relationer med andra. De antyder också att olika aspekter av kunskapen hänger ihop. Hur de hänger ihop har, självfallet, genom årtusendena varit föremål för otaliga diskussioner. Striden har stått mellan företrädare för fundamentism som ser kunskapen som en pyramid, där grunden utgörs av fundamentala föreställningar – föreställningar som inte behöver bevisas – och företrädare för koherentism, som ser kunskap som ett nät, där alla föreställningar hänger ihop och ger bevis för varandra.

När vi idag talar om kunskap som globalt och digitalt tillgänglig är det explicit, formell kunskap vi tänker på: kunskap som kan uttryckas och lagras i ord, siffror, kod etc. Våra erfarenheter och färdigheter är dock också kunskap: implicit, tyst kunskap. Denna form kunskap är en viktig förklaring till varför geografisk närhet fortfarande spelar en roll i utveckling och förändring och hur regioner som till exempel Silicon Valley växer fram.

Och med en radioövergång kommer jag då in på frågan om vilken kunskap som krävs för utveckling och förändring. Det är en fråga jag levt länge med, eftersom jag under drygt 15 år jobbat med forsknings- och innovationspolitik. I ett land som Sverige, där såväl företag som samhällsutveckling under 1900-talet i hög utsträckning byggt internationell framgång på skickliga ingenjörer, har svaret ofta varit teknik och matematik. Det är i och för sig inte så unikt, eftersom STEM (science, technology, engineering och maths) är ett internationellt stridsrop för ökad innovation, konkurrenskraft och tillväxt.

Men more of the same verkar ju inte vara tillräckligt för att lösa de utmaningar som vi idag står för. För mig handlar innovation dessutom alls inte bara om nya tekniska eller digitala produkter – utan om nya former av värdeskapande i och mellan många delar av samhället. När OECD summerar litteraturen kring ”Skills for innovation and research” konstaterar de att ”… ”an aggregate concept of skills for innovation can be very broad and may capture an immense range of human capacities.” Det handlar om en salig blandning av explicit och implicit kunskap:
– grundläggande färdigheter och ”digital-age literacy”: läsa, skriva, räkna, digital kompetens, ”kunskapsinhämtnings- och –hanteringskunskap”
– akademisk kunskap : språk, matematik, historia, naturvetenskap etc.
– yrkes- och organisationsspecifik kunskap
– generiska färdigheter: problemlösning, kritiskt och kreativt tänkande, förmåga att lära och att hantera komplexitet
– sociala färdigheter: förmåga att arbeta i grupp och att kunna läsa av och hantera sina egna och andras känslor, kommunikation, initiativ- och anpassningsförmåga etc.
– ledarskap: förmåga att organisera och leda grupper, coaching och mentorskap, förhandla och övertala samt etik.

Det är lätt att bli ödmjuk, för att inte säga överväldigat paralyserad, inför en sådan lista. Men det tjänar ju inget till att bli handlingsförlamad.

De bäringar som jag tar ut av denna och liknande studier handlar för det första om betydelsen av helhetssyn på kunskap och lärande. Att stirra sig blind på enskilda ämnen eller mått riskerar att skapa lärandesituationer som är raka motsatsen till (den aktuella, om jag förstått rätt) kunskapen om hur hjärnan lär sig: genom att kombinera de båda hjärnhalvornas yin och yang i teori och praktik, logik och kreativitet. Ett skolexempel (hehe) på hur en ”kombinatorisk” utbildning kan se ut är brittiska Studio Schools, som jag är mycket nyfiken på.

I kombinationens riktning fastnar jag, för det andra, för förmågan att kombinera sina egna förutsättningar, intressen och kunskap med andras till smartare helheter.

Slutligen tror jag att en insikt, hur frustrerande den än må vara, om att min kunskap idag inte är lika med den kunskap jag behöver imorgon är nödvändig. Genom att vara öppen för nya perspektiv och insikter och genom att söka vägar att testa vad jag tror mig veta idag mot nya sammanhang och andra människor kan jag fortsätta att lära mig. Då delar jag också min kunskap med andra och kombinerar fram morgondagens samhälle. Så om jag någon gång startar en skola, ska den ha Sokrates ord som en av sina deviser: ”Är jag vis är det för att jag vet att jag ingen kunskap har.”

Vad är dina riktningsgivare i tänket kring vilken kunskap som föder utveckling och förändring?

Sara Modig
Medgrundare och delägare i ModigMinoz AB, förändringssmedjan för en hållbar samhällsutveckling genom innovation
http://about.me/saramodig