Artikelserie del 8: Vad är kunskap? signerat Cecilia Dalman Eek

Posted on 10 juli, 2013 av

0


Som riksdagsledamot i utbildningsutskottet deltar jag flera gånger i veckan i diskussioner som leder fram till beslut om skola, utbildning och forskning. Det är ett stort ansvar. För att kunna fatta informerade beslut har jag bestämt mig för att skaffa mej så mycket kunskap om utbildning och skola som jag kan. Min metod är att samtala med elever, lärare och andra skolmänniskor, samtidigt som jag läser rapporter och böcker av skolforskare, myndigheter och andra intressenter. Jag vill komma närmare människorna i skolan och ta del av deras erfarenheter samtidigt som jag skaffar mig teoretisk bakgrund. Överallt har jag blivit väl bemött. Lärare delar med sig av sina kunskaper om skolan och av sina åsikter om hur den bör utvecklas. Påfallande många talar om vikten av forskning, gärna i den egna verksamheten, ett utvecklat samarbete och mer tid.

Utöver det egna kunskapssökandet har utbildningsutskottet ett samlat arbete för att söka och samla ny kunskap inom vårt område. Sedan jag började har utskottet gjort ett antal studier bland annat om läget för entreprenöriellt lärande, det aktuella forskningsläget på förskoleområdet och lärande för hållbar utveckling. Den allra nyaste rapporten handlar om hur ny kunskap kommer till nytta i skolan. Den innehåller bland annat en enkät som ställts till lärare med frågor om hur de själva får del av ny kunskap och hur de tillämpar den i sin skolvardag. I rapporten finns tydliga signaler om att skolor ofta saknar strukturer för att ta till sig ny forskning och tillämpa den brett. Det är också slående att det finns olika uppfattningar om vems uppgift det är att skaffa och tillämpa ny kunskap.

I enkäten säger hälften av lärarna att de inte anser det som sin uppgift att inhämta och tillämpa ny kunskap i sitt jobb. Detta har förvånat mig ända sedan jag först läste rapporten. Hur resonerade lärarna här? Det finns säkert flera skäl till det. Jag kan tänka mej att många ser det som rektors roll att skapa förutsättningar för att ta in nya forskningsrön. Andra tänker kanske på de vidareutbildningstimmar som finns i avtalen och i ljuset av all den forskning som finns, blir det ju givetvis en begränsad mängd ny kunskap som kan tas in.

Men det kan också hända att några helt enkelt ser på kunskap som något evigt, för en gång givet, något som en inte behöver förnya när en väl skaffat den. Ungefär som medeltemperaturen i Chicago. Jag har ingen aning om varför, men denna faktauppgift lärde jag mig i åttan på Utmarksskolan i Kortedala inför ett geografiprov. Varför ska en lära sig den typen av faktauppgift? Naturligtvis är det bra att kunna grundläggande fakta, som var stora städer heter och var de ligger, men ännu viktigare är att få förståelse om livet där, hur människor lever, historien och samhällsvillkoren. Till och med klimatet är intressant: Chicago kallas ”Windy City” efter de kalla vindar som drar in från de stora sjöarna och det fuktiga klimatet. Där är kallt och fuktigt på vintern och varmt och skönt på sommaren och det är troligt att det påverkat stadens utveckling. Det säger medeltemperaturen inget om.

Idag finns det tecken på att skolan återigen fått ett mera mekaniskt sätt att se på kunskap. Inte minst diskussionerna om det nya betygssystemet har fått mig att fundera i de banorna. En del pekar också på att det ökade antalet nationella prov har flyttat fokus till ett mera mekaniskt inlärande. Det bådar inte gott, menar jag.

Kunskap är så mycket mer än mekaniskt inlärande av fakta eller tillämpande av regler och formler. Den är en förutsättning för människors personliga frihet, utveckling och livskvalitet. Ett skapande verktyg som ger individen förmågan att klara sig själv, att bemästra, förstå och vara delaktig i samhället. Men den är också redskap för samhällets utveckling och en förutsättning för att dagens unga ska bli framgångsrika i arbetslivet. Kunskap är därför också en helt oumbärlig förutsättning för Sveriges gemensamma framtid. I utbildningsutskottet ska båda sidorna tillfredsställas och främjas. Ibland står de båda målen i skarp kontrast till varandra, som när ungdomar väljer att utbilda sig i andra ämnen än ma/no, medan näringsliv och forskning skriker efter ingenjörer. Eller när det saknas lärare vid lärarhögskolorna. Allt som oftast snuddar vi vid en liknande frågeställning i avvägningen mellan olika forskningsinriktningar: satsa på humaniora eller teknikämnen?

Kunskapens frigörande förmåga är klasslös, en individernas avgörande motvikt mot ekonomiska och sociala eliters strävan att ta makten över tanken. Den gamla bildningstanken, som jag är uppfostrad i, gick ut på att ge flera människor ett rikare liv och motverka den andliga fattigdomen hos dem som hade enkla yrken eller var ekonomiskt fattiga. I ett Sverige där klyftorna återigen ökar dramatiskt finns det tecken på att det återigen behövs en bildningsrörelse i Sverige. Kunskap blir allt mer ett arbetsredskap för livet. Den bestämmer människors möjligheter i yrkeslivet, ekonomiskt, socialt och kulturellt. Därför är kunskap fortfarande makt. Kanske framför allt över sitt eget liv.

Posted in: Min kunskapssyn