Dags för en ny verklighet, av Jonaz Björk

Posted on 29 juni, 2013 av

1


Idé och lärdomshistoria är kanske det enda ämne som borde vara obligatoriskt i skolan, vid sidan om träning i läsa-skriva-räkna. Idé och lärdomshistoria borde helt enkelt vara skolans grundämne då i princip allt annat går att koppla till det, inklusiva läsa-skriva-räkna.

Ämnet idé och lärdomshistoria berör våra tankars och föreställningars historia. Det beskriver framväxten av vetenskaper, filosofier, innovationer och religioner. Det beskriver hur discipliner, stater och teknologier utvecklats. Kort sagt, det ger oss en förståelse för varifrån vi kommer och varför vi står där vi står. Ämnet säger inte att något är rätt eller fel utan pekar snarare på varför vi idag anser att det som är rätt är rätt och varför gamla sanningar idag anses vara fel. Det ger oss också verktyg, eller teorier eller modeller, för att förstå oss själva, verktyg som går att använda i framåtsyftande anda. En sådan är paradigmskiftet.

Teorin om hur paradigm skiftar, eller byts, presenterades på 60-talet av Thomas Kuhn. Han menar att vi tankemässigt rör oss i olika paradigm, kanske liknande de där boxarna vi så ofta uppmuntrar varandra till att ta sig ut från. Inom paradigmet finns det föreställningar som vi tar för givet, och kanske därför inte alltid är medvetna om. Vi bara ”vet” och anser detta vara sant. Det innebär också att den nya vetenskap som produceras i stort sett enbart utgör detaljer inom paradigmet.

Men så uppstår det avvikelser som inte passar inom paradigmet. Detaljer, fenomen eller resultat faller utanför det som är ”sant”. Dessa avvikelser kallas anomalier. När anomalierna blir tillräckligt många, eller visar sig vara så stora att de inte kan negligeras, uppstår en kris. Krisen hanteras genom att anomalien förklaras i ett större sammanhang där felaktigheter identifieras och förklaras varmed ett nytt tankesystem presenteras. Detta nya större sammanhang och tankesystem etableras sedan som ett nytt paradigm genom vilket världen därefter tolkas och förklaras.

Som jag ser det befinner sig skolväsendet idag vid tröskeln av ett paradigmskifte. Nuvarande paradigm med schema, läroplaner, ämnen, åldersindelningar, timplaner, åtgärdsprogram, särskilda undervisningsgrupper, läsår med två terminer, planerings- och undervisningstimmar, skolbyggnader, legitimationer, betyg, läromedel, teknik, stadieindelning och kommunala budgetar tycks inte längre ge de förväntade resultaten. Faktum är att förväntningarna i sig inte längre tycks se ut som de alltid gjort. Idag pratas det lika ofta om kompetenser som initiativförmåga, flexibilitet, kreativitet, empati, handlingskraft, förmåga att lära om och lära nytt som om höga betyg. Även samtalet om hur undervisning skall bedrivas spretar friskt och berör allt från digital teknik, mössor, mobiltelefoner, tuggummi, internet, spel, koncentration, samarbeten och projekt till var i klassrummet läraren mer exakt skall stå i förhållande till katedern. Det finns inte längre några givna svar. I internationella tävlingar såsom PISA, TIMMS och PIRLS rasar vissa nationer medan andra reser sig. Nationerna på väg ner söker sig till de som går i topp för att få svar, medan de i topp söker sig till andra nationer för att lösa sina framväxande hot. Det visar sig nämligen att länder med studiemotiverade elever istället brottas med bristande initiativförmåga och självständigt tänkande, svag delaktighet i samhällslivet i stort eller helt enkelt med att eleverna i jakten på de allra högsta betygen är utbrända redan innan de fyllt 20 år. Ingen nation är således perfekt utan alla brottas med utmaningar som alla är relativt nya medan paradigmet i sig är gammalt.

De åtgärder som vidtas tycks oftast peka inåt eller bakåt, mot traditioner och hur det var förr när paradigmet till synes saknade anomalier. Något erkännande att systemet i sig kanske inte längre håller tycks vara otänkbart. Då skyller man hellre på eleverna, föräldrarna eller omgivande samhället. Och ja, all forskning pekar på att de unga generationerna idag är annorlunda, faktum är att de är intelligentare än de föregående. Ja, dagens föräldrageneration har en helt annan yrkesverklighet och materiell standard än tidigare med helt nya behov och ideal. Ja, samhället idag är högteknologiskt och i mångt och mycket tjänstebaserat och ställer därför helt nya krav på sina invånare. Allt ser med andra ord annorlunda ut än för femtio år sedan, och jämfört med hur världen såg för 100 år sedan lever vi nog idag i ett helt annat universum. Och alltmedan samhällsparadigmen har avlöst varandra står skolan kvar i sitt, som nu är på väg att krackelera. Trots detta vägrar man erkänna de uppenbara sprickorna.

Jag tror att alltså att paradigmskiftet varit på väg länge men att det med politiska medel på såväl nationell som överstatlig nivå av olika orsaker hållits i schack. Nu tvivlar jag på att skiftet går att förhindra länge till. Samtidigt är det en skrämmande tanke, att den institution som i stort sett varit likadan i århundraden och varit lätt att känna igen vart man än kommit i världen nu behöver ersättas med något annat, något okänt. Hur vet vi om vi gör rätt? Hur vet vi att det blir bra?

Här tror jag att det är hög tid att titta på alla de exempel som faktiskt finns och som utmanar paradigmet. I såväl Sverige som i övriga världen finns allt fler som prövar nya vägar, från lekmän till experter. Vi behöver ta del av dessa andras erfarenheter, och dela med oss av våra egna, för att i större skala börja våga pröva nytt. Eller kanske helt enkelt testa inte bara en väg utan mångra olika nya vägar på många olika sätt utifrån de många olika erfarenheter och förutsättningar vi har och sedan dela dessa med så många andra som möjligt så att vi kan lära av varandra i än större utsträckning än i dag. Vi behöver alla erkänna att vi numera inte längre vet vilket sätt som är rätt och därför måste pröva oss fram och vara nyfikna på varandras lärdomar. Kanske är det nya paradigmet en utbildningsverklighet där en mångfald av lösningar är det naturliga. Kanske är det nya paradigmet en utbildningsverklighet där alla samhällets aktörer är involverade och har ansvar för de uppväxande generationerna. Kanske är det nya paradigmet en utbildningsverklighet helt utifrån individen där var och en läser det hen själv vill och i den takt hen själv känner är rimlig.

Kanske är det så att vi i det nya paradigmet har en helt annan orsak till utbildning än vad vi haft under så lång tid i det gamla att det fallit i glömska. Den första frågan som vi därför behöver ställa oss och som idag inte kan ses som så kontroversiell egentligen är varför skola?

Inlägget publicerades först på Jonaz Björks blogg.

Posted in: Gästbloggare