När blir universitetsstudierna på riktigt?

Posted on 27 juni, 2013 av

1


Dagens inlägg är författat av Emelie Hjerth, Socionomstudent vid Linköpings universitet. 
Emelie bloggar vanligtvis på http://emelieshorna.blogspot.com

Så länge jag kan minnas har jag längtat efter att börja på universitetet. Nu har jag spenderat över 5 år vid Linköpings universitet och längtar fortfarande efter att börja på universitetet. När börjar det på riktigt?

Till slut hjälper det inte att peka på eller beklaga sig över brister för att förändra den nuvarande situationen. För att komma vidare behöver vi skapa en målbild – vad vill vi att universitetsstudier ska vara? – det är första steget för att förändra något. När vi vet vad vi vill kan vi börja planera för att ta oss dit. Ett steg i taget.

Ett universitet som ett centrum för forskning och lärande, vad innebär det? Där har de flesta mer forskningstid än undervisningstid, för forskningen är det som bygger utbildningarna, det är det som ligger till grunden för det som vi studenter ska lära oss. När universitetet är ett centrum för lärande ställs krav på studenterna, även på filosofiska fakulteter ska en studievecka på heltid kräva studier på heltid. Fyrtio timmar i veckan ska inte vara tjugo timmar i veckan. För detta räcker det inte att ge studenterna en lista med böcker de ska läsa och sedan en tenta för att se om de har läst böckerna. Det krävs mer.

Även på filosofiska fakulteter krävs föreläsningar, en möjlighet att ställa frågor. Föreläsningar av forskare eller doktorander som har kunskap om föreläsningens ämne. Att redogöra för innehållet i en bok duger inte. På filosofiska fakulteter behövs seminarier som kräver mer än närvaro, seminarier som kräver reflektion över det lästa, där läraren inte låter en grupp studenter komma undan. Mer en än gång har jag varit på seminarier som varit precis sådana, det är jobbigare att vara sjuk när det är seminarium, för då måste du som student aktivt göra något. Det gör inte ett universitet till centrum för lärande.

När universitetet är ett centrum för lärande ställs också krav på det studenten producerar. För först när det ställs krav finns en möjlighet att utvecklas. Kraven måste givetvis vara rimliga, möjliga att uppnå och sedan efter hand höjas. Idag skräms jag av krav på grund av frånvaron av dem. Ingenting piskar eller uppmuntrar, ingenting får mig att sträva framåt. Jag blir bekväm. Utveckling är inte något som bara händer, för utveckling behöver någon utifrån ställa krav. Det gäller så väl kunskapsmässig – som personligutveckling, utan utveckling stannar världen.

Jag tänker så här, ska Sverige fortsätta vara ett land som bygger på allas läskunnighet, vill vi vara framstående inom forskning så behöver vi ha ett kunskapsideal som bygger på det jag skrivit om ovan. Jag tror och hoppas på ett utbildningsväsen som på alla nivåer strävar efter elever och studenters kunskapsmässiga utveckling. Jag tror och hoppas att vi en dag ska få ett akademiskt arv att vara stolta över igen, för idag kan vi inte vara det. Mina nästan 5 år på universitetet har i till stor del varit ett slöseri med pengar. Det har skuldsatt mig för en lång tid framöver utan att jag fått valuta för den investerade tiden och de investerade pengarna.

Nu är det dags att förändra. Det är dags återigen fokusera på det väsentliga och ge studenter möjligheten att utvecklas och utbilda sig där kunskapen är reell inte bara ord på ett papper, ett examensbevis.

Emelie Hjerth

Posted in: Gästbloggare