Jag mötte Björklund! av Karin Berg

Posted on 25 juni, 2013 av

30


”För oss i skolans värld är du mer av en figur än människa.” är nästan det sista jag säger innan jag lämnar skolministerns arbetsrum på utbildningsdepartementet torsdagen den 13 juni. Vi har då samtalat i 75 minuter om skola i allmänhet, kollegialt samarbete i synnerhet, nationella prov, betyg, formativ bedömning, besparingar, hur skolan styrs och borde styras, på vad lärare lägger sin tid och framförallt hur vi skapar en lärande skola.

Det är med en lättsam och trevlig skolminister jag samtalat, långt borta är den forcerade politiker jag mötte en dryg månad tidigare. Kanske är det den mänskliga strävan efter att ha det så trevligt som möjligt som påverkar, eller så är ministern uppriktigt intresserad av min verklighet, mitt kunnande och mina åsikter. Det är svårt att säga.

Själv är jag lätt i sinnet när jag lämnar mötet, men på tågresan hem blir det så uppenbart att vår skolminister inte förstått. Förundrad inser jag att han har suttit på sin post i sju år och ändå inte satt sig in och velat inse vad det innebär att vara lärare. Varför skulle han då lyssna på mig? Jag grämer mig över att jag föll i trevlighetsfällan, att jag inte varit tuffare i mitt resonemang. På Twitter vill alla nyfikna förbättringstörstande skolintresserade människor veta hur mötet gått, vad vi pratat om och om det kommer ge något resultat. Där i den stunden på tåget vet jag inte vad jag skall svara. Känslan efter mötet är positivt, samtidigt gnager känslan att han ingenting förstått och att jag ingenting fått sagt.

Här på skolvårenbloggen är jag ombedd att skriva en text om vårt möte. Jag skriver och raderar och skriver och raderar. Någonstans i mig blir det uppenbart att även jag missat något väsentligt. Ni vet, när en insikt finns men man behöver stöta och blöta den några varv för att kunna formulera den, och verkligen förstå vad man insett. Jag skulle kunna gå in på detaljer av mötet, men det är egentligen ganska ointressant. Fråga mig gärna och jag kommer att svara, men frågan är om det är det som är viktigt?

Efter att ha diskuterat med inspirerande skolvårare i två dagar på afkVarberg och lyssnat på de olika föreläsarna börjar insikten gro till någon slags formbar tanke. I Varberg är jag ombedd att berätta om mötet och jag gör ett riktigt taffligt försök att formulera mig muntligt, vilket jag inser nu att jag borde låtit bli. Tanken var inte färdig.

Vad jag lärde mig av mitt skolministermöte…

På min skola där jag arbetar har jag många kollegor som tilltalats av Björklunds katederprat. De har blivit lugna då han säger ordning och reda, betyg, och inga iPads i klassrummet. De har varit lärare under den tid då lärares status sjunkit som en sten. Under en tid då skolpolitik har präglats av klåfingrighet och lärarmisstro. En tid då teknikutvecking rusat allt fortare. De känner helt enkelt inte igen sig. De längtar tillbaka till det arbete de en gång hade och de lever med en ständig känsla av att de förlorat mycket. Då blir det lätt att jubla åt någon som säger att vi ska tillbaka och återställa allt så som det som var.

Då lärare som mig själv hävdar, med nästan löjlig ihärdighet, att Björklund inte lyssnat på lärarna då han genomfört sina reformer, så har vi fel. Han har lyssnat på de lärare som upplevt den där förlusten och han har sett det de ser och det är med detta som utgångspunkt som han har försökt förändra.

Problemet är ju att rekonstruera en svunnen tid inte är möjligt, någonstans. Därför är skolans problem fortfarande olöst trots Björklunds reformer. Det har även Björklundfans börjat inse. Vi får dock aldrig hamna i tron att om bara vi tar bort det Björklund infört så har vi en fantastiskt bra skola, för då är det vi som tror att vi kan återskapa något, eller hur? Och handen på hjärtat var ju skolan inte på väg åt rätt håll innan Björklund även om hans reformer är verkningslösa.

Inom ansvarsrörelsen Skolvåren vill vi skapa ett lärande samhälle. För mig innebär det en kultur där vi hela tiden lär av varandra. Olika skolor kan och ska utveckla olika saker men utbytet mellan skolor måste finnas, likaså mellan kommuner. Utbyte mellan skola och övriga samhället måste även det bli naturligt. För mig är det självklart att alla lärare, oavsett om dess utgångspunkt är kateder eller IKT, är välkomna så länge de vill delta i det kollegiala utbytet och verka för att undervisningen utvecklas. Det spännande med utveckling är ju att vi aldrig riktigt kan veta vart vi hamnar. Men om vi sätter fokus på samarbete och lärande och skapar en utvecklande kultur på våra skolor kommer de allra flesta vilja vara med. Och framförallt får vi en fantastisk skola.

Vad är det då som hindrar oss? Ett stort hinder på vägen för att nå dit är det man brukar kalla den breda allmänheten, alla dessa människor som alla gått i skolan och som därför har åsikter om den utan att för den skull vilja ingå i djupgående diskussioner om skolans utveckling. För att övervinna detta hinder tror jag det krävs en stor folkbildningsrörelse där man i grunden förändrar bilden av skolan. Detta är en av de största insikter jag fått med mig i mitt Björklundmöte.

Vi kan inte ha en skolminister som ropar betyg för att det är populistiskt när till och med skolverket konstaterar att betyg är verkningslösa för lärandet. Vi kan inte ha en opposition som lika populistiskt kör parollen ”läxhjälp till alla” när samma skolverk i dagarna publicerade en skrivelse om läxornas ineffektivitet gällande lärandet. Hur skall då skolan kunna förändras? Det blir omöjligt för människan att ta ställning och förstå sina barns lärare som vill verka i kollegialt samarbete på vetenskapliggrund när den skolpolitiska debatten diskuterar andra saker.

Denna debatt blir än mer märklig när man läser slutsatserna i den av utbildningsutskottet och riksdagsförvaltningen framtagna rapport ”Hur kan ny kunskap komma till bättre användning i skolan?” Den är framtagen och initierad ur en stark politisk enighet och talar sig varm om vikten av att skapa ett kollegialt lärande och en kultur som präglas av erfarenhetsutbyte. Om man nu är enig om detta, varför dessa eviga skolpolitiska floskler på detaljnivå?

Jo, för det är detta man tror den breda allmänheten vill höra. Det är det som ger röster. Oavsett om du är röd, grön, eller blå är allmänheten traditionell i sin skolsyn. Därför mina vänner måste vi verka för folkbildning kring en lärande skola. En folkbildning kring vad som är lärande och hur det bäst sker. Och vi måste ta död på faktaoider som att betyg ger bättre resultat i skolan.

Ett av mina strån till den stacken är att jag tillsammans med TV4 Nyhetsmorgon kommer ha telefonväkteri den 28 augusti under rubriken ”Fråga läraren”. Jag hoppas och tror att även alla ni skolvårare där ute tar den här diskussionen vart än ni en stöter på den.

Det är först när den breda allmänheten efterfrågar en annan skolpolitik som vi kommer att få en.

Posted in: Gästbloggare