Varför blir man lärare?

Posted on 11 juni, 2013 av

4


Dagen gästbloggare är Maria Mjörnestrand, Utvecklingsledare på Bildningsförvaltningen i Vara kommun:

När jag var 20 år jobbade jag som vårdbiträde på Lidköpings lasarett, efter att ha totalkvaddat gymnasiet på 3-årig ekonomisk linje (Herregud, varför valde jag den – inte min grej över huvud taget!) och hade inga större framtidsplaner. En eftermiddag i augusti, på min lediga dag, besökte jag föräldrahemmet och när mamma och jag satt i godan ro och drack kaffe i köket, kom min 12-åriga lillasyster instormande med tårarna sprutande ur ögonen och snoren skvättande och tjöt, verkligen tjöt. Hon satt med i elevrådet och eleverna från åk 6-9 hade lagt fram ett genomarbetat förslag om att öppna en – ELEVKAFETERIA. De hade ordnat en lokal i skolans källare, gjort upp schema så att de kunde baka och stå i kafeterian på håltimmar, de hade gjort upp en liten budget, de hade t o m ett syfte: Ett ställe där både elever och lärare kunde träffas på raster och håltimmar. Men rektorn sa nej, lärarna sa nej och föräldraföreningen sa nej: Det ska minsann inte fikas på skoltid – jädrans dumheter! Och där förändrades mitt liv! Jag blev rent ut sagt heligt förbannad! Här tog ungdomar ansvar, var kreativa, hade idéer, tog initiativ och ingen lyssnade till dem!!!

Dagen efter tog jag kontakt med De la Gardie-gymnasiet i Lidköping och fick en plats på tvåårig social linje (på den tiden den kortaste vägen till högskolan) och sa upp mig på lasarettet. Jag skulle bli lärare och jag skulle lyssna till eleverna och ta vara på deras fantastiska kraft! Nästan varje dag när jag gick till skolan tänkte jag på hur jag satt i klassrummet med eleverna omkring mig och samtalade om vad de tänkte, kände, tyckte och trodde. Visst var det naivt – men efter genomgången lärarhögskola, så satt jag (efter några hundår som oerfaren då drömmen nästan var glömd) med eleverna i ringsamtal där de kunde reflektera, lyfta sina tankar, berätta sina åsikter, spegla sig själva och sina kamrater, tycka och tänka om det de tyckte var bra och om det som de tyckte var dåligt. Jag var samtalsledaren som ledde dem genom samtalet med öppna och utmanande frågor. Och efter mer än 35 år så tror jag fortfarande på att ta vara på barnens och ungdomarnas kraft och få dem att själva att ta vara på den.

I ca sex år har jag jobbat som utvecklingsledare i utbildningsförvaltning och är med och leder rektorer. För något år sedan fick jag uppgiften att leda rektorsgruppen (som i stort består av f d lärare) i en övning, där de bl a skulle berätta om varför de en gång valde läraryrket och jag öppnade övningen med att berätta min historia. De fick sedan sitta i grupper och berätta för varandra om sitt yrkesval och det intressanta är att de allra flesta ville vara den som stod inför klassen och leda utifrån sig själva. Jag tror att det i mångt och mycket är det här det handlar om! Hur många lärarkolleger har jag inte träffat på som håller benhårt i sin (på söndag kväll gjorda) planering och som blir lätt frustrerade då barnen och ungdomarna plötsligt flikar in med sina frågor, sina reflektioner och frågor och omkullkastar lärarens planering. Att våga lägga planeringen åt sidan eller ännu hellre ta med eleverna i den och våga ta in och bejaka elevernas nyfikenhet och använda den kraften för lustfyllt lärande, är enligt mig nyckeln till motivation. Det behövs inga kolorerade läromedel eller skojiga trix; det behövs engagerade, kunniga och modiga pedagoger som lyssnar till de individer de har omkring sig! Använda de erfarenheter och kunskaper eleverna redan har och knyta an, lyfta och inspirera. Skapa relationer och miljöer som ger dem utrymme att våga pröva, misslyckas och pröva igen. Se kultur och estetik som fantastiska möjligheter för unga att hitta sina potentialer och se ett värde i det. Har en 17-årig dotter som äntligen – ÄNTLIGEN – på gymnasiets Bild och form-program har hittat sin grej! Att få utveckla sitt enastående bildseende i fotokunskap få självförtroende som ger överspridning på övriga ämnen (B i foto, B i engelska, C i svenska – men framför allt D i MATEMATIK) som stärker hela hennes självkänsla. Att bli sedd och bekräftad och att estetiska ämnen är lika mycket värda. Kunde inte detta fått ske redan på grundskolan? Absolut – men då måste en förnyelse ske! En förnyelse där alla ämnen är lika mycket värda och alla elevers förmågor tas till vara. Jag blir rörd varje gång jag ser på Sir Ken Robinson när han pratar om att skolan dödar kreativiteten. Varför känner sig lärare kritiserade av detta? Om jag tänker tillbaka på vad jag sysslat med som lärare så är det naturligtvis mycket som jag tänker ”Men kära nå´n, det där var ju inte så bra”, men det är ju bara att inse att man hela tiden lär nytt, förstår bättre, får insikter och sedan gör nytt.

Vi har en fantastisk läroplan som stödjer allt detta men så länge behaviorismen fortfarande härskar (Jag lär ut och du lär in) och inte läroplanens konstruktivism (Vygotskij – Vi lär i sammanahang och tillsammans med andra) så lär det vara uppförsbacke. Varje dag, varje stund kämpar jag för detta: Att stärka elever och få dem att se sig i ett sammanhang, att få dem att tro på sin egen och på vår kraft att utveckla kunskaper, att vara nyfiken på hur de tänker, att få dem att lyssna till sig själva och andra!

Och är det något jag saknar från läraråren så är det att sitta där i samtalsringen och känna den obändiga kraften från ett gäng unga människor som har så fantastiskt mycket inneboende, som är så nyfikna på livet och världen och som faktiskt är huvudpersoner i sitt eget liv och i sin egen utbildning.

Maria Mjörnestrand
Utvecklingsledare
Bildningsförvaltningen
Vara kommun

Posted in: Gästbloggare