Artikelserie del 1: Vad är kunskap? signerat Eddy Nehls

Posted on 9 juni, 2013 av

2


Första gästbloggare ut i #skolvårens nya artikelserie ”Vad är kunskap?” är Eddy Nehls (@eddynehls), som vanligtvis bloggar på Flyktlinjer.
Vill du dela med dig av din syn på kunskap? Skriv ner dina tankar och mejla skolvaren @gmail.com så publicerar vi dem här på bloggen, i vår artikelserie.
Det här är Eddy Nehls tankar:

Kunskap, mening, makt och mänsklighet

Ett akademiskt år lider mot sitt slut. Kanske är detta år, 2012/2013, det mest turbulenta året i min akademiska karriär? Hur som helst löses det nu upp. För varje dag som går finns allt färre måsten, allt mer tid. Tröttheten kommer då över mig, men med en växande distans kommer även möjligheter till reflektion. Vad har jag lärt mig egentligen? Vad är kunskap, och vad har den med mening, makt och mänsklighet att göra? Ägnar dagens bloggpost åt dessa tankar.
Lärande är mitt yrke, att jobba med kunskap. Och för att kunna göra det krävs att man vet vad man talar om. Studenterna vet sällan vad kunskap är. För många av dem jag möter i min yrkesvardag är det som det vore självklart. ”Du ska tala om hur det är”, får jag höra ibland. ”Läraren ska hjälpa oss studenter att klara tentan”, är en variant på den syn på kunskap jag (lite för ofta) möter i min roll som Lektor på högskolan. Och i examenstider, när handledare, student och den som ska sätta betyg tvingas till konfrontation, blir det även bland lärar- och forskarkollegor uppenbart att kunskap långt ifrån är ett okomplicerat och okontroversiellt ord. Ändå är det vad vi ger sken av.
Högskolans mål är att förmedla kunskap, och detta görs på sätt som är genomkontrollerade, kvalitetssäkrade och tydligt målformulerade. Ändå råder det inte på något sätt konsensus kring vad kunskap är. Klart vi får problem i skolan och utbildningsväsendet då. Klart att resultaten haltar. Om ansvariga inte är överens, hur ska då studenterna kunna förstå? Som så ofta är man inte ensam om att fundera på det man funderar på. Kultur är ingen box. Mellan människor finns inga vattentäta skott. En för alla, alla för en. Kulturen är det samlade resultatet av allas tankar, drömmar och levande erfarenheter. Kulturen är vi, och vi är kulturen. Ingen människa är en ö, vi är alla delar av samma kontinent. Följaktligen är det inte att förvånas över att även andra reflekterar kring det man själv är upptagen med. Hittar en högintressant krönika på SvD, av Lars O Eriksson, om metaforer. Om innebörder av språk samt om makt och kunskapssyn. Oerhört intressant, tankeväckande, i all sin modesta enkelhet. Eriksson får det svåra att se enkelt ut, och han öppnar upp en fråga som fler borde engagera sig i. Jag ser däri nyckeln till lösningar på många av skolans och utbildningsväsendets problem.Eriksson tar sin utgångspunkt i ordet innebörd, och lyckas med konststycket på bara några rader förmedla resultatet av 2000 års filosoferande kring begreppet kunskap. Han skriver:

Vi kan ta ordet innebörd som exempel. Innebörd? Ordet består av ett led som också återfinns i vittnesbörd och barnsbörd. Börd har både med bära, börda och med födelse att göra. Jämför tyskans Geburt och engelskans birth! Innebörd är alltså det som bärs eller burits ”därinne”, en börda inuti något. Mening skulle alltså vara något inne-buret? Och språket en vehikel, det vill säga ett slags transportmedel för mening? Och födseln, när inträffar den?

Med dessa ord och tankar i bakhuvudet blir studenternas problem och frågor mer förståeliga. Ser man på kunskap som något i världen inneboende, något för människan att upptäcka, vårda och förmedla. Något entydigt, som kan förpackas och förflyttas oförändrat från en plats till en annan, från en individ till nästa. Om detta är den rådande synen på kunskap. Om det är så man ser på vetenskapen uppdrag. Klart det påverkar synen på lärande, och även pedagogens uppdrag. Inte alls svårt att förstå hur studenter kan gå in i rollen som passiva mottagare av något färdigt och entydigt. Hur skulle de kunna agera på något annat sätt? Speciellt som lärprocessen dels står under hård ekonomisk press, dels tyngs av kraven på effektivisering. Om det är bestämt på förhand, av dem som har makten att vetande och mening är något som finns och är oföränderligt, och om språket uppfattas som ett objektivt verktyg för överföring. Klart vi får problem då. Det vore snarare konstigt om vi inte fick problem.

Mycket i vår kultur bygger på dessa arkaiska föreställningar. Den som befruktat ordet, bilden med dess mening är förstås upphovsmannen (för det är oftast en man). Vad gör humanister? Jo, de läser texter och försöker extrahera deras inneburna mening genom att tolka dem, skriva recensioner eller avhandlingar om dem.

Har handlett många uppsatser genom åren där studenterna valt en tolkande ansats. Och när jag studerar litteraturen på området finner jag en rad olika innebörder i ordet tolkning, vilket i sig visar på kunskapens inneboende komplexitet och det orimliga i att okritiskt anamma den kunskapssyn som det akademiska uppdraget vilar på. Inom vissa ämnen anses det på fullt allvar möjligt att nå fram till objektiv, sann, kunskap genom en tolkande ansats. Det kan jag inte acceptera, inte när jag själv forskar. Jag tvingas acceptera det när jag handleder och examinerar, för som enskild lärare har jag inte mandat att föra fram egna tankar, även om jag anser mig ha på fötterna. Vetenskap är lika mycket präglat av kultur som alla andra mänskliga aktiviteter. Därför måste man anpassa sig. Har inga problem med detta, egentligen. Jag menar, vem är jag att förändra ett accepterat system? Det ingår inte i mitt uppdrag. Men nu är det snart sommar. Studenterna är handledda och examinerade enligt rådande regler och vetenskapliga traditioner. Här skriver jag för mig, för att utveckla mitt eget lärande, för att förstå uppdraget bättre. Och nyckeln till kunskap är reflektion. Vad är kunskap? Låt oss lyssna på Eriksson igen.

Men tänk – hädiska tanke – om språket inte är något animerat; något som kommer till uttolkaren med sitt där-inne-burna andliga innehåll? Tänk om varken ord eller bilder har något inre, en insida? Språket kanske inte är ett slags flaskpost. Det skulle ju kunna vara så att ord och bild inte är dräktiga med mening, men att de kan ges mening eller få mening genom en tolkande akt där tolkning förstås, inte som meningsextraktion, utan som meningsproduktion. Tolkning som – bokstavligen – sense-making.

Dessa ord slår an en ton inom mig. Orden och dess bärande tanke ger upphov till resonans i den klangbotten som min samlade kunskap består av. Kloka ord, som utgår från eller visar på en annan syn på kunskap. Min syn på kunskap. Jag tror inte, eller rättare sagt ingen har ännu lyckats övertyga mig om att kunskap finns nedlagd i världen för oss människor att upptäcka. Jag ser däremot överallt tecken på att vetande skapas kulturellt, i möten mellan människor. Och jag ser maktens inverkan på lärande och kunskapssyn. Idag är det arbetslivet och ekonomin som dikterar samhällets villkor, och makten har via kulturen kontroll över kunskapen. Akademin kan bara följa med. Vill man behålla sin anställning är det bara att anpassa sig. Kunskapsutvecklingen, det fria och förutsättningslösa sökandet efter kunskap hämmas av detta, men utvecklingen kan inte stoppas. Makten kan hindra kunskapen, men aldrig stoppa dem. Det är vad som håller min gnista vid liv. Här på bloggen kan jag skriva det som faller mig in.

Här på Flyktlinjer försöker jag tänka högt och fritt. Kommenterar jag samtiden, från marginalen. För att jag bryr mig om samhället, och allas vår framtid. Hållbarhet är knäckfrågan, för oss alla, och den har i högsta grad med synen på kunskap att göra. Klimatfrågan och den hotande kris som ligger och lurar däri är inte väsensskild från skolan och de problem som finns där. Det handlar om möten mellan olika sätt att se på kunskap, och om makt. Kunskap och makt, makt och kunskap. Det handlar där liksom i skolan om språk, och om medierna. Även detta exemplifieras i och av en artikel i SvD. Kan vi komma överens om eller i alla fall hitta sätt att tala om kunskap, för att skaffa oss en bättre och mer ömsesidig förståelse för begreppets innebörd är halva jobbet med att lösa problemen i skolan och med klimatet gjort, och på köpet får man verktyg att även jobba med lösningen på problemen som finns på arbetsmarknaden. Åter till Eriksson:

Att dessa hädiska tankar har svårt att få fotfäste i den akademiska världen – trots att de filosofiskt sett är gamla – är inte svårt att förstå. För om det är läsaren, betraktaren som skapar textens, bildens mening, hur går det då med objektiviteten och vetenskapligheten? Om texter inte har en inneboende mening, vad skall i så fall studenter tenteras på? Så min prognos blir, med tanke på de krafter och intressen som här står på spel, att vi nog får leva med den animistiska flaskpostmodellen ett bra tag till.

Är benägen att hålla med här, även om det är en dyster framtidsprognos. Fast första steget mot förändring går via insikt om problemen. Jag har ingen lösning. Min utgångspunkt, som utgår från den syn på kunskap jag har, är att det inte finns EN lösning, bara olika sätt att se på och jobba med problemen. Lösningen handlar om att inse detta, om att förhålla sig till detta som en utgångspunkt för arbetet.

Tror man att kunskap är något som finns i världen och att den är entydig, då har man öppnat upp för strider om vems kunskap som är den bästa och mest sanningsenliga. Makt blir där och då ett legitimt verktyg för kunskapsutveckling. Fokus kommer då att riktas mot kartan, bort från verkligheten. Där och då kan det som uppfattas vara det bästa, mest målsäkrade sättet att arbeta gå fullkomligt på tvärs mot världen, som bryr sig föra om människans maktkamper och kunskapskontroverser. Betänk att det bästa fortfarande kan vara värdelöst. Bäst är ett relativt mått. Det säger inget om hur det är egentligen.

Ser man istället på kunskap, lärande, mening makt och kultur som resultatet av mellanmänsklig interaktion, då öppnar sig andra vägar fram. Det är min syn på kunskap, och jag håller fast vid den så länge som den fungerar. Så länge ingen kan övertyga mig om att jag ha fel. Mot makten och rådande kunskapsregim står sig min syn slätt, för det är ett vapen illa lämpat för strid. Det är ett verktyg för att bygga något med hjälp av. Det som håller min låga brinnande är insikten om att pennan (eller i dessa dagar, datorn och internet) kan vara mäktigare än svärdet. Blir vi många som anammar den syn på kunskap som Lars O Eriksson, jag och många med oss förfäktar finns inget som kan stoppa oss. Om tillräckligt många vill och agerar i enlighet med sin övertygelse så är en annan akademi, skola och ett annat klimat och en annan arbetsmarknad och finansvärld möjlig.

Kunskap kan inte tenteras av, men rätt utformade tentamina och examinationsuppgifter kan hjälpa studenter att utveckla förmågan att använda sina kunskaper och färdigheter för att orientera sig i kulturens komplexa snårskogar och skapa insikt om vad som krävs för att överleva som individ och samhälle. Något annat finns inte att göra. Vi är alla utkastade i världen, och kan inte göra annat än ta hand om oss och det som är vårt, tillsammans. Kunskap, mening, makt, och mänsklighet är relationella storheter, kulturellt skapade och upprätthållna innebörder. Att leva är att lära sig skapa mening i en ömsesidig process av tillblivelse som inbegriper allt och alla.

Kunskap är skapat kunnande. Resultatet av förhandling. Därför vill jag se mer av samtal och mindre av debatt inte bara i skolan utan även i samhället. Det skulle kunna ge oss en bättre syn på kunskap, en mer användbar syn. En lite mer ödmjukt undrande och respektfull kunskapssyn. Det är en fråga jag återkommer till, efter sommaren. Nu behöver jag vara ledig. Behöver vila. Behöver läsa och tänka på annat. Behöver distans. För det är i mellanrummen som flyktlinjer uppstår, konstruktiva möjligheter som man kan välja att ignorera eller göra något av, och som bara går att bedöma värdet i/med genom att uppmärksamt och kritiskt studera konsekvenserna av handlingar som flyktlinjerna  ger upphov till. Så ser jag på kunskap.

Inlägget publicerade först här.