Tillit är nyckelordet

Posted on 25 maj, 2013 av

1


Hillevi Wahl bjuder på uppfriskande läsning när hon öser kärlek över sina barns skola under rubriken ”En drömskola byggs med tillit” i en krönika för Metro:

Nyckelordet är Tillit. Tillit mellan barn och lärare. Tillit mellan föräldrar och lärare, mellan lärare och rektor och alla däremellan. För om man känner sig trygg med att barnen har det bra och blir sedda i skolan, då behöver man som förälder inte lägga sig i så förbaskat. Då lyssnar man på varandra och utgår ifrån att pedagoger och rektor vill barnen väl.

Moderaternas Maria Stockhaus skriver även hon på sin blogg om tillit till professionen, om än ur ett annat perspektiv:

Vad ska egentligen politikens roll vara?  Väljarna har säkert i vissa fall förväntningar att vi ska gå in i minsta detalj och lösa problem. För egen del så tror jag inte det skulle vara vare sig framgångsrikt eller effektivt. Vi har helt enkelt inte samma kompetens som de som är utbildade för att arbeta i t.ex. skolan.

Plura skriver om den vilsna skolfågeln som flugit fel och placerat sig själv i ett fönster på glänt. Och även han drar slutsatsen att vi måste lita på professionen:

Resultat i skolan presteras bara genom en undervisning som bygger på ett pedagogiskt kretslopp. Kretsloppet ger ett lärande så att eleven ser nyttan av den kunskap hen lär sig. Lärandet innehåller lärande fostran, lärandets innehåll och omsorgen om lärandet. Det kan aldrig politikerna fixa.

Troed Troedson funderar över kundbegreppet och hur det kan passa in i skolans värld. Han benar ut fyra kundkategorier; samhället som kund, arbetslivet som kund, föräldern som kund och slutligen barnet/eleven som kund:

Alla dessa fyra är, var för sig, djupt problematiska. En professionell pedagog, liksom en duktig skolledare, försöker ofta förtvivlat balansera dem mot varandra för att hitta en medelväg som känns rimlig. Var och en av de fyra intressentergrupperna har mer eller mindre starka företrädare som försöker få den egna tolkningen att vara överordnad. Utbildningsdepartementet, Svenskt näringsliv, grupper av organiserade föräldrar och representanter för elevintressen slåss om att få rätten att definiera vad en bra skola är och därmed hur den skall organiseras, bemannas och bedrivas.

Det är uppenbart att en seger för ett av de här särintressena är en gigantisk förlust för de övriga tre. Det bästa vi kan hoppas på är en rimlig kompromiss men den blir å andra sidan väldigt tam, väldigt blek och väldigt smaklös.

Detta skrev även jag kort om 2011, på min personliga blogg, under rubriken ”Var ligger din lojalitet”. Då skrev jag utifrån perspektivet att vara en yrkesverksam lärare, vilket ger några ytterligare kundbegrepp; rektorn som kund, skolan som kund och kommunen som kund. Jag funderade kort över vad alla de olika ”kundbegreppen” kan innebära för den enskilde läraren. Det ledde inte till några svar, bara samma slutsats som Troedson gör ovan – det är en svår sits helt enkelt.

Att inte bli lyssnad på, att känna att ens åsikter inte är välkomna, skapar ingen tillit. Så att fortsätta skrika att skolan vet bäst leder knappast till det framgångsrecept som beskrivs ovan. Men att skrika högst och tycka att man som förälder, samhällsmedborgare och politiker skall få bestämma allt in i minsta detalj skapar heller ingen vilja att lyssna. Speciellt inte eftersom skolan är ett kollektiv där vi skall se till varje individs behov – det finns alltså alltid oliktänkare. Var vi än vänder oss kommer finns det olika intressen som drar i skolan, i lärarna, åt olika håll. Och där ett förtroende byggs finns risken att ett annat raseras.

10.000 kroners-frågan är alltså: hur bygger vi tilliten till varandra?

 

 

 

Posted in: Uncategorized