Same shit different name – eller?

Posted on 17 maj, 2013 av

1


På väg hem från tvådagars internat med den forskarskola jag ingår i tittar jag in på twitter. Efter att ha badat i ett specialiserat och för utomstående ganska otillgängligt språk hoppar jag ner i det utvidgade kollegiets mer vardagsbetonade och ospecificerade diskussion som dock även den är lite introvert.

Ändå diskuterar vi samma saker. Grundfrågorna är de övergripande: Varför behövs skolan, vad är den till för? Vad är det egentligen att kunna någonting, hur vet vi att kunskap uppnåtts, hur mäter vi den och framförallt vad är det vi vill eleverna ska kunna? Alltså essensen – syftet och innehållet. Och så formerna för allt detta – hur uppnår vi bäst syftet med skolan, hur bedriver vi vår verksamhet (undervisningen) så att kunskap kan uppnås?

Vilka skillnader framträder då för mig när jag rör mig mellan de här världarna – lärare som forskar och lärare som undervisar? Forskarskolan jag ingår i består enbart av lärare som forskar på undervisning i samarbete med andra lärare ute på skolor. Vi arbetar alla deltid ute på våra skolor. Vi läser en hel del texter av ickelärare som forskat om olika aspekter av skola, läraryrket, lärandeteorier, undervisningsdesign osv men som inte själva är utövande praktiker. På twitter finns också en hel del skoldebattörer som inte själva är lärare utan politiker, samhällsdebattörer och företrädare för diverse konsultföretag som säljer utbildningar och/eller programvaror. Här finns många engagerade rektorer, lärarstuderande och elever. Ett par företrädare för den del av forskarsamhället som inte har en inomprofessionell utgångspunkt finns även här. Det är kul och rimligt att skolan är en angelägenhet för flera olika delar av samhället. Men just nu är det lärarna som intresserar mig – och den skillnad som jag kan se mellan lärare som för tillfället i större utsträckning forskar om undervisningen än undervisar och lärare som till största delen undervisar men som också ägnar sig åt att tänka, tala och bedriva skolutveckling.

Det jag kan sakna i den debatt som förs i digitala och fysiska lärarrum om skolutveckling är eftertänksamhet, noggrannhet och tydlighet. Där diskussionen i lärarforskarsamhället tar utgångspunkt i grundläggande premisser och riktar in sig på de första frågeställningarna ovan – skolans syfte och undervisningens innehåll (vad är kunskap, vilken kunskap?) – sveper lärarkollegiets diskussioner snabbt över dessa frågor och landar i formerna för genomdrivandet: vilka ramar och utformanden är bäst? Det talas metoder, resurser, reformer och delas högvis med goda exempel. Och man vänder sig utåt för att få svar på frågorna om vad kunskap innebär och vad som fungerar. De egna erfarenheterna prövas sällan kritiskt och systematiskt.

Det jag ibland saknar i lärarforskarvärlden är den framtidstro och det driv som präglar diskussionerna bland de som är mer aktiva ute i verksamheten. Det ständiga omprövandet, noggrannheten och exaktheten kan leda till att man väjer för att alls uttala sig och blir alltför avvaktande till de flesta glada tillrop. Kan jag stå för det här inlägget till exempel? Kan jag skriva ”lärarforskarsamhället” – eller är det fel val av terminologi? Ibland är det så himla tråkigt att alltid agera djävulens advokat.

Självklart främjas dessa olika kulturer – noggrann men avvaktande respektive frejdig men oöverlagd – av de olika forum och modaliteter där samtalen förs. Man pratar helt enkelt på andra sätt i vetenskapliga artiklar, på seminarier och konferenser än man gör på sociala forum, bloggar och i de alltför korta fikapauserna under en hektisk lärararbetsdag. Och självklart har jag här gjort en överdriven och grovhuggen beskrivning av hur dessa olika samtal ter sig. MEN – det viktiga är att vi faktiskt allihop är lärare som vill ta utvecklandet och utforskandet av vår egen verksamhet i egna händer, och att vi behöver tala mer med varandra. Fler lärare behöver få ta chansen att utbilda sig i forskning och vetenskaplig prövning och att forska om sin verksamhet – och lärare som forskar måste ta aktiv del i den debatt och det praktiska förändringsarbete som sker ute på våra skolor. Att vara lärare bör i förlängningen vara att på ett vetenskapligt relevant sätt forska om och utveckla den egna verksamheten i sin lärarvardag. Idag är detta knappt mer än en tanke i skolsverige. Ett fåtal skolor ligger i framkant. Jag tror inte det blir verklighet på bredare front förrän vi lärare tillsammans tar tillbaka makten över vår profession och tolkningsföreträdet över skolans syfte och undervisningens innehåll.

Malin Tväråna
Lärare i samhällskunskap och svenska
Doktorand vid lic-forskarskolan i Learning study

Posted in: Uncategorized