Hur återvinner vi en fungerande svensk skola?

Posted on 16 maj, 2013 av

2


För bra precis ett år sedan skrev DN om Miljöpartiets Gustav Fridolin som vill ge ordinationsrätt till lärarna.

Igår ropade Lärarförbundets Eva-Lis Sirén i samklang med Moderaternas Tomas Tobé på DN debatt om att rektorernas ansvar och befogenheter måste stärkas i skollagen.

Jag tror med all säkerhet att dessa förslag innebär helt olika konsekvenser. Och det skulle vara ytterst intressant att göra konsekvensanalyser på de båda förslagen. Är du som jag och finner en rodnande förtjusning i sådant får du gärna mejla in din analys till oss, så publicerar vi den här på bloggen. skolvaren @gmail.com

Advokat Anders Bergkvist har gjort en analys av Siréns och Tobés förslag. Så här skriver han:

Det är inte så att kunskap i skolan har sin grund i reformer, betygsystem och nationella prov. Kunskap och färdigheter byggs genom inlärningsmiljö baserad på hur individens förutsättningar, förmågor och inlärning stimuleras, motiveras och bekräftas. Skolans inlärningsmiljö skapas av de som verkar i skolan, de resurser som finns att tillgå samt under vilket ledarskap skolan står. Så när Tomas Tobé (M) och Eva-Lis Sirén, ordförande i Lärarförbundet skriver i DN den 15 maj 2013 ”Stärk rektorernas ställning” ger jag dem rätt.

Men när man som Tomas Tobé och Eva-Lis Sirén formulerar fel frågor för att belägga sitt påstående så har svaren inget med grundfrågan, ”Hur skall vi återvinna en fungerande svensk skola?”, att göra.

1. Stärkta befogenheter: Det är redan idag så att det är pedagogernas värdering av elevens behov som skall ligga till grunden för vilka stödåtgärd eleven skall ges. Rektor har sen att besluta om pedagogens värdering skall kompletteras med andra utredningar för att bättre kunna anpassa stödåtgärder. I de fall sådan utredning omfattar t ex psykologtester skall föräldrarnas godkännande inhämtas.

Resultat på nationella prov kan möjligen vara en indikation på att stödåtgärder inte fungerat eller aldrig satts in. Men det är inte en viktig indikation på elevens särskilda behov.

All verksamhet som når mål och i övrigt är framgångsrika har bra ledare. Så IFAU-utvärderingens slutsats att det finns en koppling mellan ledarskapet hos rektor och hur eleverna lyckas på nationella prov är ett axiom. Vad som däremot är än mer väsentligt är att med excellent ledarskap når alla elever längre än vad nationella prov kan mäta utifrån provens åldersbaserade mål. Vetenskapen vet att det skiljer minst 5 årsmedel i en åldersgrupp, dvs den som är mest fysiskt och intellektuellt utvecklad bland alla födda 2003 (10 år) ligger på samma nivå som medel 13-åring och de som är minst utvecklade ligger på samma nivå som en medel 7-åring.

När skolenheter ges inflytande att planera sin verksamhet både pedagogiskt och ekonomiskt för bättre kunskapsresultat och för att ge eleven de förutsättningar som de behöver så låter det bra. Men det är också därför som en förkrossande majoritet av svenska folket är emot att skolverksamhet bedrivs av privata företag som har vinstintresse som är i lag (ABL) reglerat mål. Ingår friskoleföretaget dessutom i en koncernstruktur där kassaflöde, räntabilitet, P/E tal och avkastning är det som ägares och ledningens primära mätvärden och mål finns inget sådant egentligt inflytande.

Jag har svårt se hur beslutsvägarna från ägarbolag i skatteparadis i Västindien kan anses var annat än långt såväl geografiskt som organisatoriskt. Det är en chimär att tro att frihet från offentliga beslutsstrukturer vad gäller inköp av pennor, läromedel och lokaler ger frihet i utbyte mot avkastningskrav och vinst.

2. Tidiga insatser: Ett misslyckat nationellt prov är inte ett sätt att uppmärksamma och stödja elever med särskilda behov. Misslyckande på nationella prov är möjligen ett sätt att uppmärksamma en icke fungerande skola. De allra flesta pedagoger identifierar redan idag elever med särskilda behov – oavsett om de är elever med inlärningssvårigheter eller om de är elever med extrem läsbegåvning. Vad skolan och skolans ledning behöver är frihet att utforma individuellt stöd för alla såväl de som har inlärningsutmaningar som de som är understimulerade.

Jämförelsen med Finland är intressant men till skillnad från Sverige så lät man utvecklingen av skolan basera sig på pedagogernas, skolledarnas samt skolvetenskapens kunskap och erfarenhet samt att politikerna har samlat sig bakom expertisen och tillskjutit de resurser som krävdes och inte som i Sverige där politiker ägnades sig åt skolutveckling samt tryckte ner det ekonomiska ansvaret närmare rektorerna genom kommunaliseringen och på så sätt gjorde rektorerna ansvariga att själva skapa ekonomiskt utrymme inom befintliga kommunala budgetramar.
Dokumentationsivern är inget som pedagoger och rektorer inför utan det är en följd av det totala politiskt genomförda strukturella omtag som gjords utifrån en blandning av styrteorier hämtade från näringslivet med det pedagogiska instrument (individuella utvecklingsplan, litet som Vittras styrdokument, som arbetats fram av skolverket för snart 15 år sedan) samt öppningen i lagen för skadestånd när en skola inte uppfyllt elevens lagliga rätt till stöd. Den dokumentation som skulle vara till stöd för elever få, och i avsaknad av kräva sin rätt, har blivit ett instrument för kommuner att undvika skadeståndsansvar.

3. Fler speciallärare: Självklart behövs speciallärare i större omfattning än idag. Men för att kunna bygga specialkompetens behövs inte bara speciallärarutbildning. Den kunskap, kompetens och erfarenhet som redan finns idag runt om i landet måste samlas och det måste göras tillgängligt. Så att en lärare med elev med en specialdiagnos kan inhämta andra pedagogers kunskaper och erfarenheter. Men för att detta skall ske måste lärarna få mindre klasser, mer tid för utvecklingsarbete och reflektion och kunskapsinhämtning och inte tvärt om.

Vi behöver inte gå till Ontario i Kanada för att visa vikten på att lyfta skolor med stora utmaningar. Rinkebygymnasiet, Ronnaskolan, Vittra Adolfsberg är flera exempel på skolor som utifrån utmaningar vänt trender. Den skolpolitik som bedrivits under senaste 15 åren har varit grunden för att såväl social bakgrund som genus har kommit att spela allt större roll i en allt olikvärdigare svensk skola och den utvecklingen kan inte elever, lärare eller skolledare lastas för. Enligt grundlagen skall det allmänna trygga den enskildes rätt till utbildning och det skall ske med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet. För mig innebär det att var och en skall ges möjlighet utifrån dennes förmågor och förutsättningar och inte utifrån bedömningen vid ett nationellt prov som understryker skolpolitikens misslyckande.

Det är dags att lyfta fram alla goda exempel som vi har i Sverige, det är dags att våra politiker såväl från nuvarande som tidigare regeringar erkänner sitt misslyckande, det är dags att återupprätta tilltron till den kunskapsbaserade skolutvecklingen där pedagoger, skolledare och skolvetenskapen är de som ges verktyg att återställa tilltron för framtidens skola och det är dags för en vår för framtidens skola. Det är dags att våra elever, som faktiskt är läskunniga oavsett vad politikerna utläser av pisa-rapporter, föräldrar, pedagoger och övrig skolpersonal blir uppmärksammade på att det finns goda exempel på excellenta skolor, pedagoger och rektorer och att det finns hopp här och nu.

Posted in: Uncategorized