Låt kommunerna köpa in skolorna

Posted on 25 april, 2013 av

0


Örjan Askerdal (@OrjanAskerdal) presenterar sin idé för skolans styrning och ekonomiska finansiering, inspirerad av bilindustrins state-of-the-art kvalitetsarbete

I internationella jämförelser står den svenska skolan sig allt sämre och därav debatteras den flitigt. En stor del av denna debatt kretsar kring den ideologiska frågan om vinster i fristående skolor, vilket tenderar att skymma sikten för andra viktiga faktorer som styr skolkvaliteten. Därför, i ett försök att frikoppla den ideologiska debatten från den om hur vi förbättrar kvaliteten i skolan så presenteras här ett förslag till en ny skolmodell.

I korthet innebär förslaget att slå ihop skolverket och skolinspektionen till en statlig myndighet med ansvar för skolan. Myndigheten skall distribueras brett runtom i Sverige, i syfte att ”köpa” in skola lokalt. Myndigheten baserar inköpet på ”state-of-the-art” (genom nära kontakt med forskare på högskola/universitet nationellt och internationellt), utbud (kommunal och fristående skolor), elevantal, föräldrar och elevers önskemål samt politisk styrning från sittande riksdag. Skolorna köps in på flerårskontrakt, vilket garanterar inköpta skolor ekonomin i längre perioder än idag. Myndighetens roll blir sedan att kontinuerligt besöka skolorna och jobba förebyggande med att stödja och lyfta skolpersonal och ledning i deras kvalitetsarbete, samt förmedla bra idéer från akademi och andra skolor. MEN, det är fortfarande skolans egen personal och ledning som är nyckeln till en god kvalitet och därför de som i normalfallet skall leda arbetet.

Föräldrar och elever väljer skola precis som idag och om en skola får ökat antal elever under kontraktstiden får den utvidgad budget. Däremot, skolor som får färre antal elever får inte per automatik en lägre budget. Detta är en viktig skillnad mot dagens modell, där skolor tvingas anpassa sig varje termin, vilket ofta leder till att ännu fler elever söker sig bort med följden att skolan tvingas till ännu mer impopulära anpassningar, d.v.s. en negativ spiral. Istället så ber man elever/föräldrar ange skäl till skolval/byte och efter att ha anonymiserat dessa svar, analyseras de på kontinuerliga mötena mellan skola och myndighet, och åtgärdsplaner tas fram.

Kommunens ansvar i den nya modellen blir att förvalta den offentliga skolan, vilket inte innebär att den skall drivas företagsmässigt, utan med fokus att skapa en så bra skola som möjligt för alla elever. I den nya modellen har kommunen inget med fristående skolor att göra, vilket i dagens modell är föremål för återkommande konflikter.

Fördelarna med denna nya modell är att: den ger bättre förutsättningar till en jämlik skola i hela Sverige, ansvarsfördelningen blir tydligare, den stärker de två viktigaste faktorerna för en god kvalitet, pedagoger och skolledning, genom att förmedla ”state-of-the-art” (via myndigheten och dess kontakter med forskare) och ”state-of-practice” (baserat på myndighetens kontakter med andra skolor), den skapar bättre stabilitet genom flerårskontrakt, den skapar nya karriärvägar för pedagoger (”job rotation” bör uppmuntras mellan akademi, myndighet och skola) och det går att ändra kvoten av kommunala och fristående skolor utan att för den skull behöva förändra kvalitetsarbetet.

Naturligtvis återstår en mängd frågor att lösa innan modellen kan bli verklighet, såsom exempelvis: Vilken kunskap behöver myndigheten ha för att välja vilka skolor man skall kontraktera och hur skaffar sig man denna kunskap? Hur långa skall inköpskontrakten vara? Vilken form av politisk styrning är önskvärd? Vem skall äga skollokalerna? Skall sista års elever tvingas byta skola eller kan man hitta in- och utfasningslösningar till kontrakten för dessa elever? Vad kommer det att kosta?

Modellen är långtifrån klar, men förhoppningsvis kan ändå förslaget ge idéer på hur vi kan förbättra kvaliteten i den svenska skolan. För att investera i skolans kvalitet är det viktigaste vi kan göra för Sveriges framtid.
Posted in: Uncategorized