Artikelserie, del 4: Min framtidsvision för skolan, signerat Birgitta Lindell-Axelsson

Posted on 24 april, 2013 av

4


Visionär nummer 4 heter Birgitta Lindell-Axelsson:

En specialpedagogs vision

Eftersom jag arbetar i skolan och har gjort nu i 11 år har jag såklart
hunnit reflektera över hur vi ”gör” skola idag, hur det gjordes skola när
jag själv gick på 70- och 80 talet och hur vi ska möta behovet i samhället
i skolan där kunskap som är relevant i dagens samhälle ska förmedlas.

Jag tror inte på skolan i den form som den bedrivs idag. För det första
anser jag att vi behöver ha en mer flexibel skolgång eftersom all forskning
visar att vi utvecklas i olika takt vi människor. Det kanske kan vara ett
så stort spann som mellan 7-10 års grundskola. Jag tror också att större
hänsyn behöver tas till våra elever i puberteten till alltför tidiga morgnar.
En flexibel start på dagen och givetvis slut också. Detta speglar till stor del
samhället i övrigt också. En hel del kunskap kan förmedlas på andra tider
än de som gällde under jordbruks- och industrisamhällets tid.

För det andra behöver vi fundera över vad våra elever behöver när de
kommer till skolan. Med det enorma informationsutbudet som de möter
endast ett klick iväg på sin smartphone eller dator behöver vi konkurrera
med något annat. Vad är då detta ”något annat”? T.ex. kan det vara att
lära sig att värdera de olika informationskällorna, kanske skolans
allra viktigaste uppgift om ni frågar mig idag. Ett annat sätt att läsa och
skriva tror jag behövs än det som våra elever får ägna sig åt i dagens
skola. Hur detta ska sa ut vet jag inte ännu, men det jag vet och sett är
att så många elever har svårt för litteraturen som vi erbjuder i skolan,
även om jag själv älskar den.

För det tredje har jag slagits många gånger av hur högstadieungdomar,
jag arbetar mest med dem, har ett enormt behov av att prata och att
reflektera över sin vardag och skola tillsammans med oss vuxna på
skolan. De behöver en ”speaking partner” som kan ställa frågor om deras
vardag och lyssna på deras berättelser och funderingar om deras samtid,
intressen och hur de uppfattar skolan. De har så många kloka svar om vi
bara vågar fråga och lyssna på deras svar. Här är vi ovärderliga för våra
ungdomar.

Skolan kan och bör inte se ut som den gör idag, med dessa lov, skolans
lektionstider och den trögrörliga byråkratin som den omges av. Vi pratar
dessutom mycket om behöriga och obehöriga lärare och givetvis är jag
för en utbildat lärarkår men jag har också sett flera exempel på där
fantastiska obehöriga har fått gå till förmån för katastrofala lärare som
har haft behörighet. Sedan är vi å andra sidan hur villiga som helst
att lämna till föräldrar som inte alls har lärarutbildning, obehöriga, att
tillsammans med sina barn reflektera och skriver uppsatser i bla SO om
tidsperioder som de inte ens gått igenom på lektionerna.

Skolan ska göras i skolan och endast ett fåtal saker lämpar sig som läxor.
Jag tänker på engelskans glosor eller multiplikationstabellen exempelvis.
Sedan tycker jag att visst kan man ha en daglig läxa att följa nyhetsflödet
tillsammans med vuxen hemma och diskutera vår omvärld, men det är
en helt annan läxa. Inte långa uppsatser som blir mycket odemokratiska
beroende av vilken utbildningsnivå föräldrarna har.

Till sist måste jag ändå slå ett slag för de elever som jag möter allra mest,
elever i behov av särskilt stöd. De behöver oss lärare så otroligt mycket
och de behöver tid, förståelse och massor av pedagogisk klurighet från
vår sida. Det är ju det som gör oss unika, nämligen att pedagogiskt och
till viss del psykologiskt närma oss dem så att de får lust att lära och blir
trygga vuxna så småningom. Vi måste kunna sätta fingret på och tala om
vad det är vi kan och gör som ingen annan utan utbildning kan göra lika
bra.

Nu har jag lyckats blanda läxor, skolans timplan, sociala arenor och
en del annat. Det är mina betraktelser utifrån, ett för det mesta,
högstadieperspektiv.

Birgitta Lindell Axelsson, specialpedagog, (@lindellaxelsson)

Alla inlägg i artikelserien hittar du här.