Skolan: den ständige syndabocken

Posted on 18 mars, 2013 av

0


Jan Björklund påstår att dagens lärare saknar tillräckliga ämneskunskaper och att det leder till ett sjunkande betygssnitt. En av hans lösningar är att reformera landets lärarutbildningar. Hans företrädare Ibrahim Baylan är inne på ett liknande spår, men menar att de färdiga lärarna behöver karriär- och kompetensutveckling. Inte behöver man vända och vrida på orden för att förstå vad de båda faktiskt säger: landets lärare är inte bra och därför blir våra elever underkända.

Ovan citat är taget från lärarstudenten Jacob Fahlstens inlägg på skolvärlden.se. En medial och retorisk bild som är mycket bekant i skoldebatten. Så när Mats Giselsson skriver på Newsmill under rubriken ”Sällan skolans fel när elever misslyckas” tänds det ett litet ljus i ett nedtyngt lärarhjärta. För, precis som Mats skriver, är det oftast lärarna som får stå syndabock för det problematiska med att elever går ur skolan utan godkända betyg. Men vi måste alla inse att alla barn är allas ansvar. Jacob Fahlsten fortsätter:

Det är enkelt att beskylla lärare, men ingen vågar dock nämna att föräldrar också har ett stort ansvar. För det första, lärande sker inte bara inom skolans väggar. Du ska plugga till prov, göra läxorna, skriva din uppsats, läsa din bok och mycket annat hemma. Det är tydligen skolans fel att eleverna spelar dataspel istället för att läsa på till provet.

Lärarnas arbetsdag och ansvar måste ta slut någon gång. Vi kan inte följa med eleverna hem och se till att de gör sitt arbete till nästa lektion. Det är föräldrarnas och elevernas ansvar. Det finns förstås barn med diagnoser, som kanske inte får den hjälp de behöver, men det är inte dessa familjer jag nu vänder mig till.

Mats Giselsson tar upp något mycket viktigt i sitt inlägg; nämligen att skolan inte innefattar kompetenser nog att hantera all den problematik som finns på arenan. En lärare utbildas till just det, en lärare, och inte till varken psykolog eller socialarbetare. Inte heller föräldrarhandledare eller uppfostringsexpert. Lärarutbildningens fokus ligger på kunskap, didaktik – jag har inte pratat med många lärare som ens fått baserna för konflikthantering i sin utbildning. Och trots att allt detta är uteslutet ur utbildningen så anklagas lärarutbildningen för att ha för lite av det den redan innefattar. Så här skriver Mats Giselsson:

… Jag kan bekräfta att antagandet i socialstyrelsens rapport väl stämmer överens med hur det verkligen förhåller sig. En överväldigande majoritet av misslyckandena kan tydligt härledas till faktorer som ligger utanför skolans kontroll. Exempel på utanförliggande faktorer är ex att familjen lever i ekonomiskt och/eller socialt utanförskap, traumatiserade av ex våld, alkoholskadade (alternativt någon annan sjukdom), för att nu nämna något. Att då hävda, som ex Pålsson m fl politiker gör, att det dels saknar betydelse, och i de fall det antas göra det antas skolan kunna kompensera för detta, Det är att ha en sällsamt naiv inställning till realiteterna då skolan saknar både kompetens och medel för detta. Det ligger dessutom utanför skolans kärnverksamhet som är utbildning.

Viktigt att framhålla här är också att inte heller eleverna får klandras för dessa så kallade ”misslyckanden”. Poängen är att skolan måste omformas för att möta alla de behov som finns. Annars kommer elev efter elev gå ur skolan och känna sig misslyckad. Och lärare efter lärare kommer att känna att de misslyckats. Trots att problematiken främst ligger i den stora diskrepansen mellan formuleringsarenan (den politiska arena där skolans uppdrag utformas) och realiseringsarenan (golvet där dessa uppdrag skall genomdrivas). Eller enklare uttryckt: Det råder ingen sammstämmighet mellan ”samstämmighet mellan lagen och våra resurser” (Citat: Kumla kommuns barn- och utbildningschef Mait Walderlo). Eleverna blir de som hamnar i kläm när resurser inte räcker till för att genomföra dessa fina formuleringar. Och skolan blir politisk syndabock. Men, som Annica Grimlund, Chefredaktör Lärarnas tidning, skriver så är det ”Helt fel att lärarna får bära dumstruten”:

I dag är det lärarna som får bära dumstruten när lärarutbildningen inte lever upp till kraven eller för elevernas sjunkande resultat, trots att det egentligen handlar om dåliga förutsättningar eller politiska beslut som inte fungerar.

Med ett valår framför oss hoppas jag att landets medier granskar de politiska beslut som påverkar lärarnas profession och vardag och inte bara lärarna själva.

En relevant fråga som Annica Grimlund ställer sig i inlägget är:

Hur mår man om man upplever att beslutsfattare sätter det yrke man utövar i skamvrån?

Något som Yvonne Dahlberg tar upp, i en större helhet, när hon skriver på Rekryteringsbloggen om hur det är att skämmas för sitt jobb:

Självklart vill medarbetare vara stolta över det som man är med och producerar, oavsett om det handlar om produkter eller tjänster. Vill du arbeta med employer branding så är det en bra början att se till att det ditt företag gör faktiskt är något som medarbetarna kan känna stolthet över. Och som absoluta miniminivå, åtminstone något som de inte behöver skämmas över!

Specialpedagogen May Launy skriver om en annan dimension i detta, på skolvärlden.se: Svenska lärare är rättslösa. I det här fallet beskriver May visserligen lärarnas utlämnade roll när det kommer till ryktesspridning av elev, men det går att dra paralleller till att som lärare försöka uppfylla det stora uppdraget med små medel. För där står lärarna, på golvet, och förväntas hantera all den problematik som skolarenan innefattar. Utan att ens ha utbildning i konflikthantering. Eller egentliga resurser för att både kunna reda i ett bråk som skedde på rasten. För när läraren sitter där och konflikthanterar utanför klassrummet lämnas 28 andra individer själva i klassrummet. Och när läraren kommer tillbaka är det dags att ta tag i konflikten som skedde medan läraren var borta.

Föräldrar har Barn- och elevombudsmannen och rektorerna har Lärarnas ansvarsnämnd, men en lärare som utsätts för ett drev sanktionerad av sin chef har ingenstans att vända sig. När facken driver frågan kan det ta flera år och den som utsätts hinner i värsta fall bli knäckt på vägen. Så vitt jag vet är det omöjligt att få användbar hjälp från Skolinspektionen, Arbetsmiljöverket och polisen. Det enda som verkar hända, när läraren söker hjälp, är att alla instanser hänvisar till att det är någon annans ansvar. Så i verkligheten finns ingen hjälp att få.

Läraren står och faller med sin insats. De som kämpar hårt och arbetar på obetald och oersättlig övertid får ofta höra att de måste sluta med det. Man måste släppa jobbet när man kommer hem. Man skall inte jobba gratis. Man är inte oersättlig. Det är bara ett jobb. Och det kanske stämmer, tills du sitter där framför elevombudsmannen i samtal och rubrikerna i tidningarna skriker ”Läraren ignorerade varningssignalerna” mot dig. Då står du ensam.

Att förändra skolan handlar om att skapa en bättre miljö för våra unga, morgondagens vuxna. Det handlar om att skapa ett fungerande samhälle. Men det handlar också om att erkänna en yrkeskår. För utan att ge yrkeskåren chansen att lyckas med uppdraget så kommer uppdraget per automatik att vara misslyckat. Att dagens skolor får se ut som de gör idag är rent rättsvidrigt. Något måste göras, och det är NU!

Tips: Nummer 5/13 av Lärarnas Tidning (nuvarande nummer) har temat »Hur mår du?. Läs det! Och läs inte minst denna artikel: ”Hur har lärarna hamnat i skamvrån?

Posted in: Uncategorized