Den likvärdiga skolan

Posted on 18 mars, 2013 av

4


Läs gästbloggare Farzin Panahis (fritidspedagogstudent) inlägg om Den likvärdiga skolan:

En likvärdig skola. En skola för mig och dig. En skola för alla. En utopi? Vad är det vi menar egentligen med en likvärdig skola. I Lgr 11 står följande under rubriken

”En likvärdig utbildning”: ”Undervisningen ska anpassas till varje elevs förutsättningar och behov. Den ska främja elevernas fortsatta lärande och kunskapsutveckling med utgångspunkt i elevernas bakgrund, tidigare erfarenheter, språk och kunskaper.”

Vackert! Men hur omsätts detta i praktiken? Har vi de verktyg som behövs för att anpassa undervisningen till varje elevs förutsättningar och behov? Är skolan som verksamhet konstruerad för detta? Om vi rådfrågar doktrinen får vi olika svar. Vissa menar att skolans verksamhetssystem endast gynnar en viss personlighetstyp och individer från en viss samhällsklass. Andra menar att systemet kan justeras för att möta varje individs behov. Detta genom olika pedagogiska modeller. Därtill finns det röster som menar att det är individens egna ansvar att tillgodogöra sig skolans undervisning. Det kan vara svårt att skapa konsensus bland denna uppsjö av läror och åsikter.

En aspekt kan vi nog ändå vara överens om. Nämligen den att skolan tillämpar ett avgränsat kunskapsurval. Ett urval som vaskats fram av bland annat politiska krafter som anser att just det urvalet kommer att ge barn och ungdomar de verktyg som fordras för att verka i morgondagens samhälle. Det behöver knappast upprepas att vi på förhand inte kan föreskriva vilka kunskaper och egenskaper morgondagens människor kommer att gynnas av. Många har påpekat detta innan mig och därmed kan vi lämna det åt sidan.

Vi går vidare till en annan aspekt som vi kan vara överens om. Den att skolans
kunskapsurval endast passar vissa barn och ungdomar. Hur gör vi för att möta alla de
som inte fogar sig efter detta urval och blir utsorterade? De som behöver något annat eller något mer? Vi har väl alla mött något barn som uttryckt att skolan är tråkig och protesterat mot detta. Hur bemöter vi det barnet? Vågar vi ta det seriöst? Tänk om vi gjorde det. Vad skulle det resultera i? Kaos? Anarki? Det vet vi inte. Det vi vet är att vi oftast bemöter sådant motstånd genom att ta oss rätten att proklamera för barn att de måste anpassa sig efter det bestämda kunskapsurvalet. Dels för att skolan som system inte tillåter oss att agera på något annat vis. Dels för att vi anser att barnet saknar kunskap om vad det behöver. För vi vet ju att vi lever i en global arbetsmarknad där konkurrens om jobben hårdnar. Vi vet att skolans utbildning leder direkt till jobb. Eller hur var det med det där egentligen? Vi visste ju inte vilka jobb det är som kommer att finnas i framtiden. Här skulle några inflika med att: ”Ja, men skolan ger barnen åtminstone en grund att utgå ifrån”. Visst, det kan stämma. Men för hur många? Och vilka är det som gagnas av denna ”grund”? För varje sådan fråga finns det ett svar och för varje svar finns det en följdfråga. Denna karusell brukar slutligen stanna vid att vi kommer fram till att vi inte sitter inne på några sanningar. Att vi inte riktigt vet vad vi
har skolan till. Borde inte det leda till att vi börjar lyssna på det där barnet som uttrycker att skolan är tråkig och fråga vad det vill göra istället?

I vår samtid talas det vitt och brett om valfrihet. Fast dessa strömningar har inte nått barnen än. Vad beror det på? Hur kommer det sig att vi inte vidgar det kunskapsurval som finns i skolan och låter barnen i samråd med sina pedagoger och föräldrar välja vad de vill lära sig och på vilken nivå de vill lära sig det på? Denna arbetsmetod har vi använt oss av länge inom fritidshemspedagogiken. Utgått från barnens intressen och stöttat dem i deras lärande. 

Vi fritidspedagoger vet att det går. Tidiga statliga offentliga utredningar syftade till att denna insikt även skulle sprida sig till skolan. Men så blev inte fallet. Till mångas glädje. Det vi sett utvecklas istället är rena panikåtgärder som syftar till ökad kontroll, insyn och central styrning. Åtgärder som införts för att försöka rädda en gammal och rigid struktur som varit på väg att självdö under en längre period. Den skola som fanns en gång i tiden hålls vid liv genom konstgjord andning. Är det inte dags att dra ut sladden? Är det inte dags att frigöra barnens kraft och låta dem dansa sönder återstoden av den gamla skolan? Jag tror att detta är oundvikligt. Vi måste tillåta detta ske för att kunna skapa framtidens skola/fritidshem/ förskola. En skola/fritidshem/förskola som respekterar barn och ungdomars vilja och ser dem som aktiva medskapare av den kultur vi verkar i och inte som passiva mottagare av densamma. Är vi redo för det? Är du redo?

/Farzin Panahi

Fritidspedagogstudent inom lärarprogrammet och sekreterare i Fritidspedagogernas
Riksförening

Posted in: Gästbloggare