Educational community

Posted on 11 mars, 2013 av

2


Laura Brännström (@ximenabr) skriver:

Educational community” är den grupp av människor som påverkar och påverkas av en pedagogisk miljö. Om det handlar en skola utgörs den grupp av elever/studenter, tidigare elever/studenter, pedagoger, skolledare, föräldrar, näringslivet, staten och närsamhället. Den har som uppdrag att främja aktiviteter som leder till förbättrad kvalitet på utbildningen och elevernas/studenternas välmående. Den söker inte bara ge undervisning utan omfattande utbildning. Den kännetecknas av att vara öppen för förändringar eftersom den utvecklas ständigt. Det handlar om ett kollektiv av personliga element som ingår i ett pedagogiskt projekt, närmare bestämt, pedagoger, elever/studenter och föräldrar. Alla de här elementen är direkt berörda.

Egen översättning från spanska.

Källa: http://es.wikipedia.org/wiki/Comunidad_educativa

För några veckor sedan, då sportlovet hade precis börjat i södra Sverige, satt jag framför datorn och hade en mycket intressant diskussion via Twitter med Leili Falsafi. Jag hade precis läst artikeln om Moderarternas utspel om att ge betyg redan i åk 3 och kände mig provocerad. Vi diskuterade om revolution. Min åsikt är att inga radikala förändringar har skett utan att konflikter uppstår. Jag vill även hävda att konflikterna är just motorn för alla förändringar.

Jag brinner för lärande och engagerar mig gärna i samhälleliga diskussioner.

För mer än 10 år sedan, som nyutbildad lärare i Colombia (mitt hemland), träffade jag en grupp andra pedagoger, statsvetare och filosofer. Tillsammans med prof Carlo Federici Casa, började vi träffas varje lördag morgon för att diskutera lärande, skola och samhälle. De här var ganska spontana träffar där vi, förutom att diskutera det som har varit vår passion sedan dess, nämligen skolan, även drack riktigt gott kaffe😀

Federici Casa var en italiensk pedagog och matematiker som kom till Colombia år 1948 som konsult för att öppna det som idag är Colombias viktigaste fakultet i Matematik. Federici blev förälskad i vårt land och stannade. Året efter att jag hade flyttat till Spanien för att börja med min forskarutbildning inom musikvetenskap och musikpedagogik dog han. Han begravdes i Colombia.

Federici var mentor för den världsberömde borgmästare, Antanas Mockus, som förändrade monsterstaden, Bogotá, från ett mörkt, anarkistiskt ställe till den blomstrande, moderna staden den är idag. Mockus, förutom matematiker och filosof, är även pedagog. Han har även varit rektor för det största universitetet i Colombia, Universidad Nacional. Det är Mockus som ligger bakom vissa beslut som har placerat staden i världsfokus: ”En bilfri dag”, clowner som visar röda kort till invånarna som inte kan respektera reglerna i trafiken, ”Pico y Placa” – en åtgärd som går på att registreringsskylten avgör vilka dagar man kan ta sin bil på morgonen och på kvällen, de mest trafikerade tidpunkter av dagen m m. Från pedagog till politiker – han tog sina visioner med sig och förändrade samhället i Bogotá.

Så året var 2001 och jag var den nyutbildade pedagogen som hade bestämt sig för att jobba för att förbättra skolsystemet i Colombia tillsammans med ett fantastiskt gäng, under Federicis mentorskap. Vi drömde om en skola i världsklass som gagnade lärande och var en del av vårt drömsamhälle.

Idag bor jag i Sverige. Jag har undervisat sedan 2007 i musik på grundskolenivå och de senaste åren har jag även ansvar för olika utvecklingsfrågor i mitt uppdrag.

Enligt min mening måste skolan förstå vad som är dess verkliga uppdrag, nämligen att bilda människor, att överföra grundläggande värden och främja elevernas lärande för att därigenom förbereda dem för att leva och verka i samhället (§ Lgr 11, Skolans uppdrag). Skolan börjar hjälpa varje barn att bygga och sedan kunna förverkliga sitt eget livsprojekt inom samhällets gemensamma ramar.

Första året som ”implementerare” av Lgr 11 på den skola jag jobbar såg jag hur pedagogerna kastade sig direkt på kursplanerna. Det pratades centralt innehåll, kunskapskrav, lite mindre syfte och förmågor, ännu mindre skolans uppdrag och övergripande mål och riktlinjer… Det handlade då om att börja göra, bedöma, hantera verktyg. Reflektionen handlade sällan om varför vi gjorde vad vi gjorde.

Med tiden har våra diskussioner börjat handla om annat! Vi vet mer idag om de förmågorna vi vill att barnen ska utvecklas i. Vi pratar framtidskompetenser och visioner: de visioner vi har som pedagoger, som arbetslag, som skola. Vi spekulerar även kring det som skolan i Sverige borde bli.

För två veckor sedan kände jag hur vi kommer närmare och närmare brytpunkten. Eldsjälar väcks över hela landet! Det pratas om The Big 5, The Big 6, synligt lärande, formativ bedömning, entreprenöriellt förhållningssätt, kreativitet, digital kompetens, pedagoger som ”flippar” sina klassrum, eleverna blir bemötta i sina erfarenheter, kunskaper och egna förutsättningar, vi analyserar, hittar samband, diskuterar utifrån olika perspektiv, eleverna lär sig reflektera över sitt eget tänkande. Vi bygger just nu den bästa svenska skolan någonsin!

Vi måste dock se till att fler och fler partner i samhället går från kritik till rörelse och hjälper oss ”skolfolk” att verkligen se till att ge Sverige den skola det här landet behöver idag och kommer att behöva i framtiden. Olika grupper i samhället måste medvetandegöras om att skola bygger vi alla tillsammans. Att olika erfarenheter och perspektiv borde berika vår syn på utbildningen för att skolan ska kunna leva upp till samhällets behov och visioner.

Det är därför jag skriver här idag. #Skolvåren kan bli den rörelse som kommer att ta oss från diskussionerna till aktionerna. Rörelsen som kommer att öppna dörrarna till alla våra samhällspartner, som kommer att se till att skolan blir en viktig fråga för alla!

Läs mer av Laura Brännström på
http://angsdalsmusik.wordpress.com

Posted in: Gästbloggare