I trådarna

Posted on 1 mars, 2013 av

3


En berättelse av Gunnel Thydell (@GunnelThydell):

Det var en gång en ganska vanlig lärare. En mulen marsdag när hon var på väg till sitt dagliga värv i den stora skolan fick hon något som närmast kan beskrivas som en uppenbarelse. För sin inre syn såg hon hur det till och från den stadiga skolbyggnaden framför henne löpte skira skimrande trådar i ett intrikat nätmönster. Inne i huset kunde hon se hur de fortsatte hit och dit och kors och tvärs mellan klassrum och korridorer, rakt igenom betongen. Det vibrerade lite i trådarna och hjärtat tog ett skutt i bröstet på vår pedagog. Något var på gång.

I de rektangulärara klassrummen som kantade de långa korridorerna väntade fyra gånger åtta kund… förlåt, elever i prydliga rader på varsin lärare. Dessa skulle vägleda de unga till maximal och individanpassad kunskap i sina respektive ämnen på minimal tid, allt tryggt övervakat av Skolinspektionen på uppdrag av våra folkvalda framtidsbyggare, politikerna. Allt och alla var prydligt instoppade i kvadratiska fack i form av scheman, matriser och kundnöjdhetsenkäter. Här skulle inte minsta kvalitet undgå mätning. Men trådarna vibrerade mellan klassrum och klassrum och vidare ut i världen.

I sammanträdesrummen såg läraren inspektörer, skolledare och politiker sitta med pannorna i djupa veck över sina undersökningar. När de hade tid någon gång om året att gå ut i klassrum och korridorer för att kontrollera verksamhetens kvalitet, föste de trådarna åt sidan för att slippa fastna och snubbla. De rättade till stolsraderna, ställde katedern som hamnat lite åt sidan på sin gamla vanliga plats och borstade sedan nöjt av sina händer. Mät och räkna, effektivisera och dokumentera mumlade de. Kvalitetssäkra kundnöjdheten! Budget, betyg och skolpeng, sa de. Konsumentprisindex, marknadsföring och konkurrens. Mer kunskap för pengarna, och prov på det. Det är kvalitet det!

Låt oss utvecklas tillsammans! ropade lärarna, som alltmer sällan hade tid att mötas. Först utvärdera kundenkäten! svarade de ansvariga. Lärarna började göra små utflykter när de tog paus från dokumentationen. De träffades sent på kvällarna och de liksom utvidgade sitt kollegium. På andra platser i staden, landet, faktiskt i hela världen, fanns många som ville vidare och längtade efter samtalen och de viktiga mötena. Trådarna glödde svagt i natten. Tillsammans vred och vände de på några av de många ord som stod att läsa om utbildningens syfte i Skollagens paragraf fyra: ”Den ska främja alla barns och elevers utveckling och lärande samt en livslång lust att lära.” stod det. Vygotskij, meningsfullt, framtiden, IT, epistemologisk, dialogisk och andra ord kunde höras som ett svagt kvitter om man la örat intill trådarna.

Något började växa och gro, och en dag hade det fyrkantiga huset tömts på elever och lärare som hade lust att lära. Kvar stod ett gäng politiker, skolledare och kvalitetsgranskare med ifyllda dokument och undrade snopet vad som hänt. Det nya skolbygget, låt oss för enkelhets skull kalla det Paradigmet, såg de inte. För det man inte förstår att man ska leta efter kan man heller inte se.

Vår lärare vaknade ur sitt drömlika tillstånd när en solstråle bländade henne. Smältvattnet rann och där, ur en spricka i asfalten såg hon årets första skira grässtrå titta upp.

Läs mer av Gunnel Thydell, gymnasielärare, Nacka, på Newsmill.

Posted in: Gästbloggare