Vem definierar skolan

Posted on 28 februari, 2013 av

0


Johan @Lantzikopingbloggen med samma namn, skriver under rubriken ”Vem definierar skolan” två inläggsin blogg. Mycket inressanta tankar, tycker #skolvåren som fått lov att publicera bägge texterna i heltext. Men glöm inte att besöka Johans blogg för mer kloka tankar här.

Läste häromdagen på Twitter (detta fantastiska utvidgade kollegium) om skolkultur. Jag fick inte grepp om hela tråden så jag följer försiktigtvis de egna tankar som tråden satte igång:

Jag har, med förnyad styrka, insett att institutionen skolan till största delen definieras av de som inte är och verkar där. De föräldrar jag träffar vid t.ex. utvecklingssamtal säger att de är oroliga för barnens kunskapsutveckling. Det är för få läxor och prov och för mycket grupparbeten, vilket gör att eleverna riskerar förlora möjligheten att individuellt visa vilka betyg de klarar. Vad är det för fel på vanlig räkning där eleverna får möjlighet att nöta in räknemönster eller diktamen så de kan förbättra sin – i vissa fall miserabla – stavning? Denna situation borde inte vara unik för just mig.

Ibland är det riktigt jobbigt att ständigt bli ifrågasatt i sin profession (i vissa fall nästan förlöjligad). Samtidigt bör man nog se det som en naturlig följd av att de som ifrågasätter aldrig tidigare sett någon verklig förändring inom skolan. Skolkulturen har alltid varit sådan att elever med god minneskapacitet och hög produktionsförmåga har premierats. Kunskaperna har mätts ämnesvis och summativt. Sverige har dessutom historiskt klarat sig bra i internationella mätningar. När resultaten sjunker är det lätt att koppla dessa till den förändring som påbörjades inom skolan i och med LPO 94. Enligt en viss logik kan man mycket väl hävda att försämringen i skolan blev tydlig när förändringen av skolan inleddes – alltså är förändringen orsaken.

Jag vill påstå att detta till största delen beror på att vi har lätt för att assimilera d.v.s. att anpassa iakttagelser till vad vi vet och vad som redan är känt (enkel analogi: eftersom barnet går och lägger sig varje kväll tänker sig barnet att även solen sover om natten). Med andra ord: eftersom jag gått i skolan känner jag skolkulturen och letar efter ”bevis” för att det fortfarande fungerar på samma sätt som det alltid gjort i skolan. När det inte gör det och det samtidigt talas om att skolan försämras drar jag vissa slutsatser och förväntar mig rimligen att man återställer allt till fungerande skick igen.

Den stora följdfrågan blir då: hur förmedlar jag att det inte är möjligt att ”återställa”? Ska skolan fungera måste den vara en bild av samhället och eftersom samhället har förändrats (och inte kommer ändras tillbaka) kan inte skolan undgå att förändras. Denna fråga är nog otroligt mycket större än vad många inser. Lyckas vi inte förmedla allt detta till samhället utanför skolan kommer samhället spjärna emot och anpassningen av dagens skola till samhället utanför kommer att ta otroligt lång tid. Under tiden får vi ett antal elever som kommer lämna skolan väl rustade för en verklighet som inte längre finns. Och det gör mig sömnlös vissa nätter.

Och så del II:

Oj! Mitt förra blogginlägg väckte tankar och reflektioner hos fler. Kul! Det kom frågor (via Twitter) om jag har någon tanke kring hur skola och samhälle ska mötas, om vilka medierande verktyg och artefakter man kan/bör använda. En bra reflektion var också att det krävs att man bryter med den egna socialiseringsprocessen om man ska kunna byta kultur. Inga små eller enkla frågor/reflektioner med andra ord.

Precis som jag avslutade förra texten så är, enligt min mening, alltså huvudfrågan hur vi kan förmedla vad det påbörjade paradigmskiftet innebär till dem som inte finns och verkar i skolan. Svaret kan inte vara lätt (då skulle allt vara klart för länge sedan) och jag sitter tyvärr inte med någon spåkula som kan hjälpa mig. Dock ser jag några små facklor i tankemörkret; ingen klart skinande uppenbarelse, men kanske något som någon klok person kan göra något bra av:

Synen på kunskap har förändrats – eller i alla fall den kunskapssyn jag som professionell pedagog ska ha – sedan LGR 11 blev ny läroplan (jag vet: den fanns i LPO 94 med, men då var det för få som fattade det). Denna nya kunskapssyn har spridits till pedagogerna i skolsverige, som i sin tur försöker implementera den i verksamheten. Eftersom detta är något helt nytt för elever, deras föräldrar och i stort sett alla andra i Sverige, som inte varit aktiva inom skolan de senaste 10 åren, uppstår förvirring och misstänksamhet. En liknelse som kommer för mig är när modern sjukvård för första gången sätts in i t.ex. svältdrabbade områden i utvecklingsländer. (”Hur kan det hjälpa mig och mitt barn att du sticker oss i armen med ett vasst verktyg?”) De kurer och mediciner jag har trott på ett helt liv påstås nu inte vara dugliga längre. Det är med andra ord i viss mån en tro och en övertygelse som jag vill förändra och det kräver mer än skrivna ord. Jag tror att man kan lära mycket av just hur te.x. FN:s hjälporgan har hanterat problemet med modern sjukvård – t.o.m. kopiera delar av deras strategier och tillvägagångssätt. Det vore därför intressant att titta närmare på de medierande verktyg som använts där.

När det gäller att förändra synsätt hos människor och grupper så spelar detmycket stor roll vem som presenterar det alternativa synsättet. Enskilda lärare/lärargrupper riskerar lätt att mötas av misstro och argument i stil med: ”Sluta bedriva flumskola och filmverkstad!”  och ”Sluta experimentera med mitt barns framtid!” Att be Sveriges lärare att var för sig (t.ex. vid utvecklingssamtal) förklara för varje förälder tror jag därför inte på. Jag tror inte heller på att låta politiska representanter – vare sig på riks- eller lokalnivå – implementera det nya, eftersom de riskerar att mötas av misstankar om partipolitiska intressen snarare än att ha eleven och lärandet i fokus. Däremot tror jag att Skolverket har en god chans att vara ”auktoriteten på området”. Skolverket kan inte på samma sätt förväntas ha dolda intressen eller ”testa något nytt mest på skoj”. Jag ser alltså framför mig en informationskampanj iscensatt och genomförd av Skolverket, där eleven och lärandet sätts i fokus utifrån hur dagens samhälle ser ut (till skillnad från för bara 10 år sedan.)

Jag skulle säkert kunna skriva ett par hundra sidor till om detta utan att varken jag eller någon annan skulle bli klokare, men jag sätter min tillit till de kloka personer som finns därute. Jag vet att de finns – jag följer några av dem på Twitter:)

Posted in: Gästbloggare