Var tog respekten för mångfalden vägen i #skolan?

Posted on 22 februari, 2013 av

1


Fredrik skriver om skolans misslyckade försök att ta vara på mångfalden:

Respekten för mångfalden inom skolan. Det är vad denna artikel ska handla om och frågan som ställs i titeln kan av en del säkert upplevas som provocerande. Men det är en fråga som numera dessvärre måste ställas. Ibland hör man uttalanden som ”Alla måste göra likadant i skolan”, ”All undervisning ska vara språk och kunskapsutvecklande” eller ”All undervisning ska bedrivas med metoden…”. Jag tror inte att man tänker på vad det innebär att påstå att ”All undervisning ska vara språk och kunskapsutvecklande” eller att ”All undervisning ska bedrivas med metoden…”. För vad är det man gör med sådana uttalanden? Jo, man berättar för de som inte undervisar så att de har fel och att den enda metodiken som är rätt är den man själv företräder. Och inte bara det. Vi riskerar om man drar dessa uttalanden till sin spets få en situation där skolan blir ensidig och direkt likformig. Ett av skolans huvudproblem för närvarande menar jag är att vi haft för mycket likformighet här genom åren. Alla elever lär inte via läsa och skriva. Och det finns en uppenbar risk här för att vi tappar ännu fler elever som inte lär via språket om vi nu ska ta och förstärka detta fokus, vilket jag vänt mig emot med kraft i de sociala medierna.

Elever som lär via estetiska uttrycksformer, som lär via siffror, som lär i kontakt med naturen, som lär via rörelse får inte i dagens skola den chans som de har rätt till då skolan misslyckas med att anpassa undervisningen till den enskilde elevens förutsättningar och behov. Att anpassa undervisningen till den enskildes behov och förutsättningar är en utmaning, men det är ett absolut krav i våra styrdokument att så ska ske. Vad kommer hända med de elever som inte får en undervisning anpassad till deras behov och förutsättningar och som känner att deras intressen aldrig blir tillvaratagna i skolan? De som känner att dagens skola inte är utformad för dem. I bästa fall tappar de sin motivation för skolarbetet. I värsta fall faller de ut från skolsystemet. I någon bok (återkommer om jag hittar boken igen) tas ett elevexempel upp där en som inte ville vara i skolan och som hade Icke Godkänt i Engelska och Bild satt hemma och använde mycket avancerad bildbehandling i datorn och läste mycket avancerade manualer på engelska för att bli bättre på bildbehandlings programmet denne då använde. Men skolan hade inte fångat upp denne elevens intresssen. Hur många elever ska behöva få sin passion för lärande och inre motivation krossad för att vi inte lyckas åstadkomma en skola med fokus på den enskilde elevens förutsättningar, behov och intressen och som tar fokus på framtiden? Hur många fler elever ska behöva göra våld på sin egen identitet och det som är viktigt för honom eller henne innan vi ska ta och göra något? Hur många fler barn ska behöva få sina drömmar krossade innan vi tänker ta vårt ansvar som vuxna och plocka upp systemet från det dike vi har kört ner i nu och satsa mot framtiden?

Inlägget publicerades originalt på Fredriks blogg.

Posted in: Gästbloggare