Den förändrade lärarrollen

Dagens gästblogg är skriven av Frida Monsén (@FridaMonsen), digital utvecklingsledare på Fjällenskolan, Järfälla.

Jag sitter på toppen av ett blått berg. Jag ser ut över ett landskap, men inget vanligt landskap utan ett skollandskap. Berget är en del av inredningen i den nystartade skolan jag precis börjat arbeta i. Förutom berget finns där bland annat en grotta, ett träd och en massa öppna ytor. Snart ska intresserade grupper från hela världen besöka vår skola för att inspireras, beundra de innovativa och vackra lärmiljöerna. Det mesta kommer att handla om utsidan, om berget och grottan och datorerna. Få kommer att fråga om insidan, vad händer med den lilla människan? Vad händer med läraren och eleven när de tvingas ut på okänt vatten och ska bedriva skola i något som mest påminner om ett stort lekpalats?

Två år senare står jag på SETT­mässan och försöker förklara. Av någon anledning känner jag ett behov av att få människor att förstå att skolan inte kommer förändras på grund av de yttre faktorerna. Det spelar ingen roll hur många berg vi bygger eller hur många laptops vi köper om vi inte samtidigt förändrar vårt sätt att arbeta och tänka kring skola. En skola med datorer, men utan klassrum kan inte fungera genom katederundervisning utan att innehållet blir sämre. Därför fick vi snabbt hitta andra vägar att bedriva skola, där aktivt sökande, interaktion och skapande fick stå i i centrum. Det är genom lärarens förändring som skolan kommer förändras. De yttre faktorerna kan snabba på den processen, men om de inte följs upp av ett inre arbete är risken stor att det gör mer skada än nytta. Det är dags att sätta ord på den förändrade lärarrollen och skapa nya föreställningar om vad arbetet som lärare faktiskt innebär.

Som lärare är jag en del av och bär på ett arv kring vad som är skola. Det arvet förföljer mig och formar också omgivningens och samhällets syn på skolan. Bild­googlar jag på ”teacher” har jag snart ett gäng bilder på ensamma personer framför en grön/svart tavla med en pekpinne i handen. Ensam på sin tron förmedlar hen kunskap till elever som i bästa fall syns som skuggor av sträckta händer i förgrunden. Se där ja, läraren en ö, för Google ljuger väl inte? Samma sak med ”klassrum”, vi ser bänkar i raka rader och sterila väggar.

De flesta av oss som arbetar i skolan vet att bilden är betydligt mer nyanserad än så. Problemet är att om läraryrket ska fortsätta definieras som kunskapsbärande måste synen på kunskap förändras eftersom alla vet att traditionell kunskap går att få tag på överallt nu för tiden, till det behövs inte läraren, det räcker väl bra med Google i ett land där 67% har en smart mobil och 88% av alla 11­åringar är ute på nätet varje dag? Eller så behöver synen på lärarens roll i skolan förändras. Helst både och. För vad händer med ett yrke som börjar förlora rätten till det som tidigare definierade professionen? Jo, statusen sjunker och självbilden sviktar. Endast 5% av svenska lärare upplever att deras jobb uppskattas och respekteras, tredje sämst i Europa. Det hänger ihop med att den yttre bilden av vad lärare gör är gammal och osynkad med verkligheten. Därför är det viktigare än någonsin att vi lärare tar makten över orden och själva definierar vår roll och vår kompetens! Varför behövs vi? Vad vill vi och vad kan vi?

Den förändrade lärarrollen bygger inte på en traditionell kunskapsöverföring utan har helt andra nycklar:

Vi är skapare av ett sammanhang. Lösryckta rader från nätet som inte får granskas i ett sammanhang, studsa mot andra tankar och ord och fyllas med mening. De blir inte till djupare kunskap utan fortsätter skvalpa på ytan. En lärare har ämneskunskaperna och didaktiken som öppnar nya kunskapsdörrar, men låter eleven själv vara aktiv i sitt kunskapande. Resultatet blir ofta en gemensam produkt!

Vi är inspiratörer. Hur blir sammanhanget intressant? Varför ska eleverna vilja gräva vidare, intressera sig för ett på pappret mossigt ämne? Kanske svenska språkets historia blir intressant om vi börjar i nutiden med programmeringsspråk och digital omvärldsförståelse och slutar med runstenar? En lärare hittar nycklar till lusten hos de olika individerna.

Vi är struktur­skapare. Visst kan mycket av det goda lärandet ske slumpvis, lite hur som helst, men vi lärare är tjänstemän med ett tydligt uppdrag i läroplanen. Vi är tydliga ledare och det är vårt jobb att skapa struktur, både i arbetsprocessen och i att sortera informationen. Genom vår struktur ser vi till att eleverna får arbeta med hela läroplanen och alla dess förmågor.

Vi är relationsskapare. Utan auktoritära metoder är relationen vårt viktigaste verktyg att skapa arbetsro. Det betyder inte att vi vill vara kompisar med våra elever utan är ett i högsta grad professionellt arbete med att se och bekräfta de individer vi har i klassrummet. Det handlar om förståelse av grupprocesser och hur man löser konflikter likväl som att kunna läsa av och se vad som döljer sig bakom ett aggressivt förhållningssätt.

Vi är prestigelösa. En lärare idag behöver vara tillräckligt modig för att säga att vi inte kan, inte förstår. Vi får in barn i våra klassrum som är uppväxta med ipads och smarta telefoner. Om vi tror att vi behöver kunna allt vi introducerar bättre än eleverna kommer utvecklingen kring digitala verktyg i skolan att stanna av helt. Vi vågar utforska digitalt tillsammans, och vi tar hjälp av varandra!

Framförallt är vi trygga i vår profession. Vi backar inte när vi blir provocerade eller ifrågasatta, och vi vet att det är skillnad på oss som personer och vår roll som lärare. Vi är inte vårt arbete, men vi är stolta över det och vet hur vi sätter ord på det komplexa arbete vi gör varje dag!

Posted in: Gästbloggare